Lååångt

Det här blir långt. Vi får se hur mycket man orkar läsa.

Skägget är borta! Den 28 maj åkte det av. Jag hade bestämt datumet ganska lång tid i förväg men har försökt hålla det så hemligt som möjligt för folk för att överraska dem. Att jag valde just den här dagen berodde främst på att jag skulle träffa många människor då på grund av Popaganda och att Jenny hade fest, men det passade även bra tidsmässigt då det var efter jag fått ett ettårsskägg (som ju var mitt mål) men ändå inte för tidigt inpå när folk som mest väntade sig en rakning. Ja, jag är mycket för att överraska och chocka människor när det finns möjlighet. Bilder finns på sidan om mig.

På kvällen så skulle jag på fest hos Jenny. Hon fyllde år och Elias som hon bor med hade inflyttningsfest eftersom han precis flyttat in där. När jag rakade mig så sparade jag mustaschen dels för att testa hur det kändes men kanske framför allt för att jag tänkte att många kommer tycka att det var roligt. På festen var det en kille som sa att jag liknade Shanti Roney. Då han är riktigt snygg så tog jag det som en stor komplimang. Jag pratade nog mest med Titti under den där kvällen vilket var väldigt kul. Hon är snäll. Nu har hon tyvärr dragit till Sundsvall över sommaren men vi lär ju ses i höst när finskagänget börjar träffas igen. Johan var också där. Jag tror han gillade mustaschen för senare när vi träffats så har han påpekat att jag borde sparat den (rakade ju bort den redan på måndagen). Johan är också borta över sommaren. I Luleå så klart, och jobbar på Obs! Stormarknad dit han till sin glädje fick återkomma även detta år. Saknar honom men det är väl bara nån månad kvar tills han kommer tillbaka ner hit. Jennys kompis Martin kände inte igen mig alls efter att jag rakat mig. Nu hade vi visserligen bara träffats en gång tidigare men då hade vi ändå suttit mitt emot varandra hela kvällen och pratat en hel del. Det tog några timmar innan han förstod att det var jag.

Dagen efter var det dags för Popaganda dag 3 och uppvisandet av mitt skägglösa ansikte, men innan jag åkte dit så svängde jag förbi Per så att han också skulle hinna se mustaschen innan den åkte av. Han skrattade mest. Han berättade att han tänkte att jag inte skulle säga något utan skulle överraska med rakningen men var ändå inte beredd på att det skulle ske nu. Tur det. Det hade inte varit lika roligt. Sen bar det av mot Stockholm och Popaganda. Det var kul att se allas reaktioner. När Esbjörn skulle komma och träffa oss så letade han efter ett skägg så han fick lov att gå förbi två gånger innan han hittade oss.

Jag tror det enda jag såg under Popaganda dag 3 var Slagsmålsklubben och kanske lite Niccokick. Inte så speciellt bra band i år tyvärr men jag var mest där för att träffa alla människor så jag hade ändå jättekul. Lina kom förresten förbi och letade förstås också efter en kille i skägg. Hon fick ta hjälp av hennes pojkvän som till slut lyckades se mig.

På fredagen veckan efter så var det bestämt att jag, Björn, Per och Emelie skulle träffas i Stockholm för att se på filmen som vi spelade in under bröllopsfestkryssningen. Detta var också dagen innan årets Stockholm Marathon vilket var det egentliga skälet till att jag skulle åka till Stockholm då det är bättre att plocka ut nummerlappen dagen innan så man slipper stressa på tävlingsdagen. Nu var det dock så att jag inte hade bestämt mig än om jag verkligen skulle springa eller inte. Jag var ju minst sagt alldeles för otränad för ett helt maraton. Jag och Emelie (Kårelind alltså, inte Myrstens tjej) hade bestämt att vi skulle ses på fredagen och ta en fika och då pratade vi lite om mitt deltagande. Som jag minns det så tyckte hon att jag skulle springa men själv säger hon att hon sagt att jag inte skulle göra det. Jag ignorerade kanske det jag inte ville höra, det vill säga innerst inne så ville jag nog stå där på startlinjen på Lidingövägen den 4 juni.

I vilket fall som helst så åt vi en schyst middag på kvällen hos Björn och såg sen på bröllopsfilmen. Det var en bra film och jag får säga det själv. Någon gång där under kvällen så bestämde jag mig för att verkligen springa.

Det var bra för på lördagsmorgonen när jag vaknade så regnade det katter och hundar och skulle jag bestämt mig då så hade jag nog struntat i det. Eftersom jag bestämt mig så sent så hade jag inte hämtat ut någon nummerlapp och fick lov att åka in tidigare och ändå stressa trots att jag varit i Stockholm dagen innan. Givetvis var bussen sen också, men det gick bra ändå och jag hann med god marginal. Efter det började väntan. Tror nästan det var två timmar kvar till startskottet. Givetvis var det också väldigt kallt, trots att det bara duggregnade vid det här laget, och när man ska springa så har man bara shorts på sig. Som tur var så hade jag i alla fall bestämt mig för att ha träningsoverallsjacka på mig.

Till slut ljöd startskottet och alla rusade iväg. Eller vi gick nog mer. Det var mer än 13 000 personer som skulle iväg samtidigt så det var väldigt trångt i början. Min plan för i alla fall början av loppet var att hänga på 5.30-farthållarna och sen när jag inte orkade längre så skulle jag sakta ner lite och gå i mål på strax under sex timmar. Det var ju nämligen så, tänkte jag, att om jag nu mot förmodan skulle klara det där loppet så skulle det bli precis på gränsen till maxtiden som låg på sex timmar. Problemet var dock att de där farthållarna inte alls höll 5.30-tempo. De höll kanske snarare 5.00-tempo vilket jag absolut inte skulle klara av. Efter två-tre kilometer så behövde dock en av dem springa ut i buskarna ett tag och efter det tog det ett bra tag innan jag såg dem igen och när det väl hände så sprang de så klart för fort igen. Eller i alla fall för fort för mig för då var vi en bit in på det andra varvet och jag började känna mig trött.

Man springer alltså två varv som vardera är ungefär halva sträckan (det andra sträcker sig något längre). Det första varvet kändes rätt okej och jag sprang hela tiden vilket jag inte ens gjort på Göteborgsvarvet två veckor tidigare som bara var ett halvt maraton. Västerbron första varvet var inte speciellt jobbig alls. Jag sprang som sagt hela tiden och det gick bra. Vid ungefär 14 km kom täten ifatt mig och den typ 13:e eller 14:e personen visade sig vara Anders Szalkai. Han sprang mer än dubbelt så fort som jag. Vid 24 km kom min första gångsträcka. Problemet med att gå efter att ha sprungit i mer än tre timmar i sträck än att kroppen på något sätt har blivit van vid att bara ha en fot i marken åt gången. Det gjorde mycket ondare att gå än att springa. Det jobbiga i det läget är att det är mer ansträngande att springa. Lösningen blir att man springer och går om vartannat. Ett par kilometer senare var jag riktigt, riktigt trött. Jag började tänka att jag inte kommer att klara det här. Mitt nästa mål var dock 28 km som jag sett på Strandvägen under det första varvet. När jag kom dit bestämde jag mig för att försöka klara 30 km. Per övervakade nämligen mina framgånger per SMS och skulle få ett meddelande vid 10, 20, 30, 40 och 42,195 km (d.v.s. i mål) och jag ville att han skulle få så många som möjligt av dem. Efter 30 km så satte jag mig dock pinsamt ner på en trappa. Jag var sjukt trött här. Jag vet att man brukar tänka att det ju då bara är drygt en mil kvar så det måste man ju klara men jag upptäckte nu att det inte går att resonera så. I alla fall inte när man redan då sedan länge tänkt att man är helt slut. När man springer så här sakta behöver man dessutom tänka på att de inte ska stänga av banan för en vilket de gör för att kunna få igång stadstrafiken igen. Tiderna de gör det ska visserligen motsvara en sluttid på sex timmar men jag var ändå orolig så jag tänkte att jag pratade lite med en funktionär när jag ändå satt och vilade fötterna. Det visade sig dock att han inte visste nåt om vilka tider och var de stängde av.

I vilket fall som helst så lyckades jag efter ett tag ta mig iväg igen. Jag tror mitt nästa mål var 32 km eftersom jag mentalt delat in loppet i tre smålopp på 16, 16 och 10 km och tänkte att jag skulle klara de två första i alla fall. Det blev dock väldigt mycket gång. Vid 31 km gjorde det ont överallt men då när jag gick där så började en annan kille (som också gick) att prata med mig. Frågade hur det kändes och så och jag svarade ärligt. Patrik från Härnösand var då så sjukt snäll och gav mig en av hans energigelförpackningar som han hade kvar och som jag tryckte i mig vid nästa vätskestation. Vaniljsmak var det på den. Han tyckte att vi kunde gå tillsammans till målet och jag höll med. Jag var dock lite orolig för att vi verkligen skulle klara det om vi gick hela tiden och på toppen av Västerbron andra varvet så försöka vi springa lite men Patrik började få kramp nästan direkt så vi hann inte så långt. Vi fortsatte att gå ett tag till och gjorde försök till att springa då och då. Vid ungefär 35 km så blev jag väldigt orolig för om vi verkligen skulle klara av att hinna i mål innan klockan åtta då målet skulle stängas så jag övergav faktiskt Patrik där. Tack vare hans energigel (det måste varit den för jag var piggare än tidigare) klarade jag dock av att springa alla de kvarvarande sju kilometerna. Trots det så kände jag mig inte säker på att jag skulle klara av hela sträckan förrän jag nådde 41 km. Målet låg inne på Stockholm stadion och väl där inne ökade jag takten ordentligt och sprang förbi flera stycken till publikens jubel. Eller så kunde det kanske varit om jag hade varit där ett par timmar tidigare då det fortfarande fanns publik kvar på läktarna. Nu var det nog mest löpare där som inte riktigt hunnit iväg hem ännu.

Det var en riktigt skön känsla att springa över mållinjen och få medaljen. 5 timmar och 52 minuter hade det tagit. Jag hade äntligen klarat av det som jag sedan 2001 hade haft som mål men inte tidigare haft möjlighet att genomföra. Ingen bra tid direkt men nästa år har jag tänkt att förbättra den med cirka två timmar så jag tar mig under fyra timmar. Vid mållinjen satte jag mig ner nästan direkt och tänkte att jag skulle vänta på Patrik. Jag måste ju tacka honom. Utan hans hjälp, både fysiskt med energigelen och mentalt, så skulle jag inte ha klarat av loppet. Han kom ungefär tio minuter senare och fick gå i mål. Sextimmarsgränsen var tydligen räknad från den sista personen att gå över startlinjen vilket ju var jättebra.

När vi var på väg mot Östermalms IP så pratade vi med en annan kille och han tackade mig för att jag hade hjälpt honom i mål. När jag sprang förbi honom så blev han peppad och sprang ifatt mig. Sen sprang jag om honom igen och så fortsatte det tydligen några gånger utan att jag märkt det. Kul att kunna vara till hjälp i alla fall. På Östermalms IP, efter att man känt sig som en 90-åring när man gått ner för alla satans trappor, så klippte de av chipsen vi haft på fötterna och vi fick varsin tröja.

Efter det kom det riktiga styrkeprovet: att ta sig från Östermalms IP till Björn och Maria på Kungsholmen. Det fanns två skäl till att jag skulle dit. Det var skönt att slippa åka hem efter loppet och sova där i stället, och så skulle de ha en liten fest. Efter en evighet så kom jag i alla fall till Kristinebergs t-banestation där Björn mötte upp mig och gratulerade till det klarade loppet. Jag har fått många bra kommentarer om att jag faktiskt lyckades klara av ett maraton.

Efter att jag duschat och ätit och alla som var på festen hade festat lite så skulle de på nåt uteställe och jag hade sjukt nog krafter kvar till det så jag hängde med och dansade lite på Mondo.

En och en halv vecka senare var det dags för festival. Min första på nästan två år. Denna gång skulle det bära av mot Hultsfred men först åkte vi (jag, Björn och Maria) till Marias familjs sommarstuga där vi skulle bo under festivalen. Aldrig mer tält har jag sagt till mig själv. Allra först åkte vi i och för sig till Västervik, hem till Marias föräldrar där hennes mamma bjöd på jättegod lasagne och jättegoda hembakade kakor och med oss därifrån fick vi en jättegod paj hon gjort. Stugan som vi sen skulle bo i var verkligen långt ute på landet och naturligtvis fanns det inget vatten så det fick vi hämta tre kilometer bort i bygdens “centrum”. Självklart fanns det inte mobiltäckning ens där, men det gjorde inte så mycket för de hade en utomhuspool. Givetvis var det även väldigt svalt i stugan trots den höga värmen utomhus och man slapp vakna upp i ett kokhett tält som man vanligtvis gör.

Torsdagen började jag och Björn med att ta en löprunda. Träningen får ju inte stagnera bara för att man åker på festival. I Hultsfred mötte vi upp med Linda utanför området. Hon skulle bo med oss i stugan med kunde inte åka ner på onsdagen. Första dagen hade jag tänkt starta med lite Bergman Rock men missade det helt. Såg lite av Mando Diao, lite Lars Winnerbäck och gick sen för att se Profesora. Hennes show kunde varit bättre tycker jag. Jag gillade henne starkt som Miss Universum och några av hennes låtar nu var bra men föreläsningarna däremellan funkade inte riktigt. Hon borde fortsätta med sitt vanliga feministiska mellansnack i stället. Det var jättebra.

Sen var det dags för Slipknot. Clown var ju dock inte där. “He had to support his family” hemma i staterna. Nu är jag ju inte så jättehemma på Slipknot direkt men det var förvånande mycket snack om familjen och sånt. Det blev mest komiskt. Därefter kom dagens höjdpunkt: Le Tigre. Bara ett band kom att vara bättre än dem under festivalen. Le Tigre var sjukt bra. När de var klara hade Marilyn Manson redan spelat ett tag och jag gick och kollade lite. Det var av nån anledning inte så roligt. Lite Turbonegro efter det för att sen avsluta kvällen med The Ark på Hawaii. De var riktigt bra. Man vill ju vara lite som Ola.

Frukost på fredagen bestod mest av paj och vaniljsås vill jag minnas. Vi åkte in ganska tidigt för att hinna till Silverbullit, som jag inte såg mer än nån minut av. Det var inte så mycket intressant den här dagen. Såg förstås en del ändå. Vi satt ner till Tori Amos ett tag. Kvart i fem var det dags för Kung Henry. Han var som vanligt jäkligt bra. Tänk om alla artister kunde vara så på scenen. Såg nog lite The Donnas men missade Slayer totalt eftersom Vive la fête spelade samtidigt och var sjukt bra. Robyn funkade men sen började Nine Inch Nails som jag inte direkt lyssnat på tidigare tyvärr men de var riktigt bra och jag såg hela den en och en halv timme långa konserten. Kollade in Moneybrother lite grand men han går inte riktigt hem. Snoop Dogg var det sista som skulle ses och jag och Björn väntade i ösregnet och leran på att han skulle gå på scenen. Efter att han var försenad tjugo minuter så orkade vi inte längre och drog. Bra det inser vi så här i efterhand. Femtio minuter tog det tydligen innan han gick på scenen och i väntan på det visade han lite från nån av sina porrfilmer. När han väl gick på märktes det dessutom knappt. Jag och Björn hade det väldigt trevligt utan honom i alla fall.

Lördagen inleddes med lite bad i poolen för att sen åka in till festivalen och se lite på Timbuktu. Inte jätteroligt, precis som förra gången jag såg honom, men inte helt tråkigt heller i och för sig. Sen gick vi och såg lite av jubileumsshowen. Värd var den där Allram Eest som flera med mig inte förstod varför de dragit dit. Doktor Kosmos hade jag tänkt skulle vara bra. Det var väl helt okej i och för sig. Jo, det funkade faktiskt. Lite Håkan Hellström blev det också vid halv sju, men bara några minuter. Sen har jag av någon anledning en minneslucka på några timmar för det nästa jag såg var slutet på System of a Down runt klockan tio. Har ingen aning om vad jag gjorde däremellan. Sen var det i alla fall Looptroop. Detta kom att bli den helt klart bästa konserten på hela festivalen. De är sjukt bra måste jag säga (de körde till och med lite Jag sköt Palme). Jag såg lite The Hives, typ nån låt, innan jag gick och pratade med Esbjörn som vaktade Atlantis från discomänniskorna. Stannade där tills några minuter efter Eric Prydz startat.

En sak jag nästan glömde nämna om stugan var att typ alla Johan och Pellevin-albumen fanns där. Jag hann dock tyvärr bara läsa två eller tre stycken. Väldigt bra serie det där. “En smurf som smurfar smurf.”

Jag tror jag var hemma runt fem nån gång på söndagen.

På fredagen därefter var det midsommarafton. Den firades hos Esbjörn och Emma på Söder tillsammans med Björn, Maria och Emelie. Det blev väldigt mycket mat och trots att man var mätt redan efter första tallriken så tog man mer. Eller jag gjorde i alla fall det. De andra kanske lättare kunde stå emot den goda maten.

På söndagen hade jag min första pokerkväll med min lillebror och hans kompisar sen han åkte till Åre i höstas. Det gick rätt bra. Vann några pengar.

Tre dagar senare var jag i Stockholm igen. Var på Debaser för första gången. Kul att se vad alla pratar om. Det var roligt.

Sen senaste blogginlägget har jag fått ytterligare ett vykort från Kina. Den här gången är det Fredrik och hans flickvän Hanna som varit där och hårdtränat med shaolinmunkar.

Jag har kommit igång lite med mitt Star Trek-tittande igen. Nu har jag sett färdigt originalserien och den animerade serien samt sett de fyra första filmerna och nu är det sju säsonger av The Next Generation som gäller.

Björn och Maria var på Gotland förra helgen och hängde lite med bl.a. Siewert Öholm och Nalle och Jugge.

Dagens skämt:
– Try the new Soylent Green Energy Drink!
– How is it?
– Well, it varies from person to person.

Sedda filmer:
Död och pina (1975)
House of Wax (2005)
Melinda & Melinda (2004)
Sjusovaren (1973)
Schizophreniac: The Whore Mangler (1997)
Kanonfotografen (1928)
Små och stora brott (1989)
Unleashed (2005)
Howl's Moving Castle (2004)
Madagaskar (2005)
Bohemernas liv (1992)
Miss Secret Agent 2 - Armed and Fabulous (2005)
Out of Reach (2004)
En långvarig förlovning (2004)
The Final Cut (2004)
Stygga pojkar (2003)
Konvoj (1978)
Pacifier (2005)
Star Trek (1979)
Star Trek II - Khans vrede (1982)
Star Trek III - Spocks återkomst (1984)
Star Trek IV - Resan hem (1986)
Flickan från tändsticksfabriken (1990)
Mr. & Mrs. Smith (2005)
Batman Begins (2005)
Att angöra en brygga (1965)
Adam & Eva (1997)
The Believer (2001)
Rock 'n' Roll High School (1979)
7 Seconds (2005)
Dude, Where's My Car? (2000)
Marathon (2005)
Mio min Mio (1987)
Kocken (2005)

0 tankar kring ”Lååångt