månadsarkiv: september 2007

Långpass

I dag körde jag ett långpass på 1.53 med Björn och Fredrik. Jag glömde tyvärr tejpen hemma och efteråt såg bröstvårtorna läskigt hemska ut faktiskt. Tror aldrig de varit så pass uppskavda tidigare. Om jag hade varit lite mer exhibitionistisk av mig så hade jag tagit ett kort och lagt upp. Men det kanske är bra att jag inte är det. Björns kommentar när jag visade honom var “Det där ville jag inte se.”

I övrigt var passet tyvärr riktigt värdelöst. Visst, träningen var säkert bra, men de två jag sprang med var 95 % av tiden ständigt 10-50 meter framför mig. Största skälet till att jag normalt är tveksam till att springa med någon annan är att jag oftast är lite sämre och säger därför alltid till innan att det kommer gå saktare än de säkert är vana vid. Om de då ändå vill springa så är jag absolut med på det och tycker det är väldigt trevligt när man kan springa där och prata med varandra. Speciellt på långpass så kan det vara kul. Men om jag då ändå får springa helt själv och de dessutom har interna skämt där framme som de då och då saktar ner farten och försöker förklara för mig men som man tyvärr bara förstår om man håller till i den snabbare gruppen så känns det som att jag hellre springer själv. Så det här var nog sista gången tyvärr.

I morgon är det simkurs igen. Jag ser fram emot den men är lite orolig för att få kramp igen. Fick det ytterligare en gång i tisdags när jag och Björn var och simmade på Eriksdalsbadet. Jag kanske spänner mig för mycket eller nåt.

Vikta tranor: 87,0 %

Crawlkurs

I dag var jag och Björn på vår första crawlkurs. Innan tänkte man att man inte kommer passa in för det kommer bara vara en massa vältränade studenter där som redan kan simma jättebra. Så var det dock inte. Det var en väldig blandning. Det var nog mindre än hälften som var någorlunda vältränade och resten (inklusive mig) såg ut att behöva lite extra träning.

Det första vi gjorde vara att simma 100 m bröstsim. För mig ligger det till som så att jag har troligtvis inte simmat mer än några tiotal meter totalt de senaste tio åren. Man tänker sig dock att simning är som cykling och att det inte är något problem alls. Det stämmer inte. Jag har löptränat regelbundet sedan i våras och trots det så var 100 m bröstsim faktiskt ganska jobbigt. Då förstod jag att det här inte kommer bli så lätt. Nästa grej vi skulle göra var att ha en sparkplatta (vet inte om det hette så men man har armarna på den) medan man sparkar med fötterna och tar sig framåt. Utan att försöka skryta så visade det sig här, om jag får säga det själv, att jag verkade ha en liten begåvning med benpaddlandet.

Det var dock det sista jag fick känna av att vara bra. Jag upptäckte nämligen en sak strax efter det. När man var barn fick man lära sig att det är farligt att bada strax efter maten. Nu när man blivit gammal har man dock fått det förklarat för sig att det är en myt och att människor i andra länder skrattar åt oss svenskar som håller på och väntar en eller två timmar efter maten innan vi badar. I dag har jag lärt mig den hårda vägen att mina föräldrar hade rätt. Jag fick kramp i både vader och fötter ett flertal gånger under simpasset, och det är verkligen inte roligt. Jag hoppas dock att jag ändå kunde ta till mig teknikerna lite grand i alla fall. Oavsett så vore det nog bra med nåt extra pass i veckan. Vi får se hur det går med det.

Avslutningsvis vill jag säga att det var mycket svårare än jag trodde och det kändes som att jag svalde flera liter av både vatten och luft under den där timmen.

Innan simningen var jag och åt på Kokyo med min lillebror och hans kompis Matte. Båda två tyckte att det var riktigt gott och nu fick Andreas smaka ordentlig vegetarisk mat som smakade lite till skillnad från när jag tog med honom till Malaysia förra gången då de så klart just den kvällen hade slut på kryddorna eller nåt.

I lördags sprang jag ju förresten Bellmanstafetten. Fem sträckor på vardera fem kilometer. 24.42 sprang jag på. Målet var att springa på under 25 så jag känner mig nöjd. Esbjörn lyckades dock springa på nästan en minut snabbare vilket känns lite tråkigt men jag ska ta honom på Hässelbyloppet i stället. Det tråkigaste med lördagens loppet är att mitt lag (Vegan Runners IK) verkar ha blivit diskat eller nåt. Vi finns nämligen inte med i resultatlistan. Men det är fortfarande preliminära resultat så det kan ju hända saker.

Vikta tranor: 87,0 %

Lästa böcker:
Alster – en stunds texter (Claes Eriksson)
It’s Not About the Bike (Lance Armstrong med Sally Jenkins)

S:t Eriksloppet 2007

I förrgår sprang jag S:t Eriksloppet för sjunde gången. Den traditionsenliga mardrömmen om tävlingsdagen då allt går fel kom natten till torsdagen. På torsdagskvällen kändes det lite som en del av den blev sann. Jag vred min rygg på något konstigt sätt och gjorde illa den ordentligt. Det gjorde konstant ont förutom när jag låg i en viss ställning. Fredagen var riktigt jobbig. Lördagen kändes lite bättre. Eftersom jag har sprungit alla tidigare S:t Erikslopp så visste jag väl att jag i alla fall skulle tvinga mig till startlinjen för jag tänker inte missa det loppet utan att ha kämpat en del. Ryggen skulle snarare stoppa mig under de första hundratals meterna i så fall. Senast jag försökte springa med ont i ryggen så ramlade jag ihop på marken efter mindre än en kilometer och kunde inte resa mig upp på flera minuter. På något sätt lyckades jag dock då startskottet gått efter några långsamma och korta steg utveckla ett löpsteg som verkade fungera rätt bra. Det högg till i ryggen några gånger under loppet och benen gav vika lite samtidigt som jag utstötte ett kvävt skrik på grund av smärtan men allt varade bara någon bråkdels sekund så i nästa steg var jag igång igen. Det måste sett rätt lustigt ut.

Jag kände mig ganska stark och höll en förhållandevis bra fart genom hela loppet. Under den sjuttonde kilometern, vid Tantolunden som vanligt, så började det göra ont lite här och var, precis som det ska vara. Ett tips här är att inte stanna för vätskekontrollen eftersom man måste gå då. Att gå i det här läget gör mycket ondare än att springa. Det fick jag bittert erfara. Krafterna var dock fortfarande okej och även om det krävdes lite mer viljestyrka för att hålla samma fart så var det inga större problem. Här ungefär märker jag också att det kommer bli svårt att komma under två timmar som man gärna vill göra. Därför försökte jag öka takten. Det hände dock inte så mycket. Så småningom börjar jag i alla fall närma mig mål och tänker efter en titt på klockan när det är en kilometer kvar att jag kan kan klara två timmar ändå. Jag ökar takten rejält och det flyter faktiskt på. Folk är dock i vägen och jag börjar springa fram och tillbaka mellan dem. Vid 21 kilometer tittar jag snabbt på klockan och den säger 2.00 (ser inte sekunderna). Suck. Jag spurtar dock vidare in över mållinjen på den officiella tiden 2.01.31 och vill väldigt gärna lägga mig ner på kullerstenarna men lyckas motstå det och går vidare för att möta upp Björn, Fredrik och min storebror som alla kommit i mål före mig.

Med tanke på ryggen, men annars också, så är jag väldigt nöjd med loppet. Jag slog personligt rekord med över sex minuter och var drygt 55 minuter bättre än 2006. Dessutom hade jag en negativ andra halva på loppet, d.v.s. jag sprang den andra halvan snabbare än den första vilket är precis som det bör bara. Det är nog första gången jag gör så. Tidigare har jag alltid tappat största delen av krafterna efter ungefär halva loppet. Det här var absolut mitt bästa lopp hittills.

Sedan förra inlägget har jag även varit på min kusins bröllop och varit och hälsat på i Myra där Per har sin sommarstuga. Båda händelserna var väldigt trevliga. Tyvärr har jag inga bilder då de ligger på min vanliga dator som fungerar uselt för tillfället. Måste lämna in den så fort jag känner att jag har råd (jag verkar ha köpt alldeles för mycket saker den senaste tiden) och jag kommer ihåg att ringa Acer. Utöver det så har jag också hunnit med att bli förkyld två gånger efter alltför tunga cykel- plus löppass och sprungit Midnattsloppet på 53.31 vilket är personligt rekord på milen.

Måste även berätta att jag förra veckan sa till en rökare att han skulle ställa sig utanför busskuren med sin cigarett. Kände mig lite modig. Brukar vanligtvis lite fegt och demonstrativt flytta mig flera meter bort från folk som röker (som om de märker en sån sak) men den där gången kändes det som rätt tillfälle att gå ett steg längre. Nu drar jag alla rökare över en kam här men de har lite svårt för det där med respekt för andra människor. Det är oerhört sällan man ser någon som verkligen bryr sig om att inte påtvinga andra deras cigarettrök. Å andra sidan är det ju nästan omöjligt så länge det finns folk i närheten varför det enda rätta är att helt låta bli att röka på allmän plats. Men rökare som bryr sig om andra människor så pass mycket är sällsynta.

I går anmälde jag förresten mig och Björn till en crawlkurs som går under hösten. Vi tänkte lära oss att simma snabbt.

Jag har säkert missat och medvetet hoppat över att berätta massor med saker men det får ni tåla.

Vikta tranor: 87,0 %

Lästa böcker:
Becoming an Ironman (Kara Douglass Thom)
Going Long (Joe Friel, Gordon Byrn)