S:t Eriksloppet 2007

I förrgår sprang jag S:t Eriksloppet för sjunde gången. Den traditionsenliga mardrömmen om tävlingsdagen då allt går fel kom natten till torsdagen. På torsdagskvällen kändes det lite som en del av den blev sann. Jag vred min rygg på något konstigt sätt och gjorde illa den ordentligt. Det gjorde konstant ont förutom när jag låg i en viss ställning. Fredagen var riktigt jobbig. Lördagen kändes lite bättre. Eftersom jag har sprungit alla tidigare S:t Erikslopp så visste jag väl att jag i alla fall skulle tvinga mig till startlinjen för jag tänker inte missa det loppet utan att ha kämpat en del. Ryggen skulle snarare stoppa mig under de första hundratals meterna i så fall. Senast jag försökte springa med ont i ryggen så ramlade jag ihop på marken efter mindre än en kilometer och kunde inte resa mig upp på flera minuter. På något sätt lyckades jag dock då startskottet gått efter några långsamma och korta steg utveckla ett löpsteg som verkade fungera rätt bra. Det högg till i ryggen några gånger under loppet och benen gav vika lite samtidigt som jag utstötte ett kvävt skrik på grund av smärtan men allt varade bara någon bråkdels sekund så i nästa steg var jag igång igen. Det måste sett rätt lustigt ut.

Jag kände mig ganska stark och höll en förhållandevis bra fart genom hela loppet. Under den sjuttonde kilometern, vid Tantolunden som vanligt, så började det göra ont lite här och var, precis som det ska vara. Ett tips här är att inte stanna för vätskekontrollen eftersom man måste gå då. Att gå i det här läget gör mycket ondare än att springa. Det fick jag bittert erfara. Krafterna var dock fortfarande okej och även om det krävdes lite mer viljestyrka för att hålla samma fart så var det inga större problem. Här ungefär märker jag också att det kommer bli svårt att komma under två timmar som man gärna vill göra. Därför försökte jag öka takten. Det hände dock inte så mycket. Så småningom börjar jag i alla fall närma mig mål och tänker efter en titt på klockan när det är en kilometer kvar att jag kan kan klara två timmar ändå. Jag ökar takten rejält och det flyter faktiskt på. Folk är dock i vägen och jag börjar springa fram och tillbaka mellan dem. Vid 21 kilometer tittar jag snabbt på klockan och den säger 2.00 (ser inte sekunderna). Suck. Jag spurtar dock vidare in över mållinjen på den officiella tiden 2.01.31 och vill väldigt gärna lägga mig ner på kullerstenarna men lyckas motstå det och går vidare för att möta upp Björn, Fredrik och min storebror som alla kommit i mål före mig.

Med tanke på ryggen, men annars också, så är jag väldigt nöjd med loppet. Jag slog personligt rekord med över sex minuter och var drygt 55 minuter bättre än 2006. Dessutom hade jag en negativ andra halva på loppet, d.v.s. jag sprang den andra halvan snabbare än den första vilket är precis som det bör bara. Det är nog första gången jag gör så. Tidigare har jag alltid tappat största delen av krafterna efter ungefär halva loppet. Det här var absolut mitt bästa lopp hittills.

Sedan förra inlägget har jag även varit på min kusins bröllop och varit och hälsat på i Myra där Per har sin sommarstuga. Båda händelserna var väldigt trevliga. Tyvärr har jag inga bilder då de ligger på min vanliga dator som fungerar uselt för tillfället. Måste lämna in den så fort jag känner att jag har råd (jag verkar ha köpt alldeles för mycket saker den senaste tiden) och jag kommer ihåg att ringa Acer. Utöver det så har jag också hunnit med att bli förkyld två gånger efter alltför tunga cykel- plus löppass och sprungit Midnattsloppet på 53.31 vilket är personligt rekord på milen.

Måste även berätta att jag förra veckan sa till en rökare att han skulle ställa sig utanför busskuren med sin cigarett. Kände mig lite modig. Brukar vanligtvis lite fegt och demonstrativt flytta mig flera meter bort från folk som röker (som om de märker en sån sak) men den där gången kändes det som rätt tillfälle att gå ett steg längre. Nu drar jag alla rökare över en kam här men de har lite svårt för det där med respekt för andra människor. Det är oerhört sällan man ser någon som verkligen bryr sig om att inte påtvinga andra deras cigarettrök. Å andra sidan är det ju nästan omöjligt så länge det finns folk i närheten varför det enda rätta är att helt låta bli att röka på allmän plats. Men rökare som bryr sig om andra människor så pass mycket är sällsynta.

I går anmälde jag förresten mig och Björn till en crawlkurs som går under hösten. Vi tänkte lära oss att simma snabbt.

Jag har säkert missat och medvetet hoppat över att berätta massor med saker men det får ni tåla.

Vikta tranor: 87,0 %

Lästa böcker:
Becoming an Ironman (Kara Douglass Thom)
Going Long (Joe Friel, Gordon Byrn)

Sedda filmer:
4: Rise of the Silver Surfer (2007)
Rosa: The Movie (2007)
You, Me and Dupree (2006)
Evan den allsmäktige (2007)
Födelsedagen (1984)
Flight of the Living Dead (2007)
All In (2006)
The Score (2001)
Planet Terror (2007)
Mannen som visste för mycket (1956)
Rebecca (1940)
Sabotör (1942)
Notorious (1946)
Assault on Precinct 13 (2005)
Rånarna (2003)
Arkiv X - Fight the Future (1998)
Scarface (1983)

8 tankar kring ”S:t Eriksloppet 2007

  1. jag ligger här och bara gapar!!! Som en fisk på torra land ser jag ut – men jag är imponerad, inte uttorkad! Du gör ditt bästa lopp ever – med skadad rygg… Hur ska detta sluta?
    Om jag läser det här i morgon bitti igen så kanske jag blir peppad nog för att dra en runda. Förmodligen kommer jag hellre att ligga och sova, men man kan ju alltid hoppas!
    Tjipp.

  2. Jag ligger i sängen nu och borde egentligen också köra ett morgonpass men det är väldigt svårt att komma upp.

  3. Jag tycker du borde börja röka, då skulle du inte störas av andra som röker och inte heller behöva vara otrevlig och säga till dem.

  4. Ett problem där är ju dock att jag i så fall ständigt skulle vara otrevlig mot alla andra genom att själv röka.

Kommentarer inaktiverade.