Enhetsmiddag

I kväll har jag varit på julmiddag med jobbet. Maten var god (som vanligt använde de sig dock bara av grönsaker och inte något roligare som t.ex. sojakött eller så, man tröttnar lite på det) och det var trevligt, även om det kanske sades lite väl olämpliga saker när det så småningom stod en hel del tömda glas på bordet.

Vid kvart i tolv eller så när jag var på väg hemåt på tunnelbanan från Fridhemsplan så fick jag en konstig känsla i kroppen av att jag satt på fel tunnelbana. Vid varje station efter att det ropats ut dess namn, som man som vanligt inte lyssnar helt koncentrerat på, ryckte jag till lite och undrade om jag verkligen satt på rätt tåg. Jag tittade ut på perongen, såg att det verkade vara åt rätt håll ändå och tänkte att jag nog påverkades av att jag i fredags höll på att åka fel två gånger när jag skulle till Esbjörn och Emma. Min slutledningsförmåga den dagen var fenomenal. Jag skulle åka med den gröna linjen men jag skulle inte hem, alltså skulle jag åt motsatt håll. Problemet är att de absolut bor åt samma håll som jag. Jag hann dock bara en hållplats (T-centralen till Hötorget) innan jag kom på det och rusade av tåget igenom strömmen av människor som hunnit börja kliva på vagnen. Efter lite väntan var jag till slut på väg åt rätt håll men höll på att missa även Skanstull och kom precis av innan dörrarna stängdes. (Ungefär här inser jag medan jag skriver att det troligtvis är hur intressant som helst att läsa om mina oerhört spännande resor med Stockholms kollektivtrafik och tänker att det är bäst jag fortsätter så fort som möjligt.) Det var i alla fall ur detta som min oro under kvällens färd kom, tänkte jag. Trots denna insikt kunde jag inte riktigt få bort känslan av att något var fel. T.ex. så skulle man byta vid Gullmarsplan för att ta sig till Mälaröarna. “Jaha, det har jag helt missat hittills trots att jag åker förbi här varje dag.” Efter ytterligare några stationer så lyckades jag lyssna på hela högtalarmeddelandet och hörde “Nästa: Råcksta” (d.v.s. totalt fel kan berätta för er som inte känner er helt hemma på placeringen av gröna linjens tunnelbanestationer). Den här gången var det tåget som inte fattat vilket håll det skulle åt. (Jag tror den här historien lät roligare i mitt huvud. Och kortare.)

I går förbättrade jag min rekorddistans på simningen med 100 %, d.v.s. jag klarade av att crawla hela 100 meter. Jag tror hemligheten är att ta det lugnt så att man hinner med att andas. Målet på tisdag (i dag alltså) är ytterligare en 50 %-ig förbättring. Säkert bara önsketänkande men man måste ha höga mål.

En ny pryl förresten. Köpte en kadenssensor i fredags, d.v.s. en sensor som mäter antal trampvarv per minut. Det kan vara bra att veta kadensen då man bör ligga på ca 90 varv per minut för att orka så långt som möjligt. När jag packade upp kartongen märkte jag till min glädje att den även innehöll en distansmätare som man sätter på bakhjulet så nu kan jag dessutom se hur långt jag cyklat trots att cykeln står stilla på en trainer i min lägenhet. I lördags blev det t.ex. 35 km. Väldigt kort än så länge men jag har ju precis börjat.

Vikta tranor: 95,0 %

Sedda filmer:
Harry Potter och fången från Azkaban (2004)
Harry Potter och den flammande bägaren (2005)
Harry Potter och Fenixordern (2007)
Resident Evil - Extinction (2007)
Shoot 'Em Up (2007)
Catch and Release (2006)

0 tankar kring ”Enhetsmiddag