månadsarkiv: juni 2008

Vätternrundan 2008

Natten mellan i fredags och lördags gick första loppet i mitt försök till att göra en Svensk klassiker, nämligen Vätternrundan. 300 km är det runt den där sjön. Det är en bit. Vi (jag, Björn och Fredrik) startade 21.22 och fem minuter innan dess började det regna så att vi var lagom blöta och kalla till starten gick. Det regnade dock inte speciellt länge, kanske en kvart. Efter nån timme eller så så var det nästan torrt på vägen igen. Men då hade det hunnit bli väldigt mörkt i stället. Det var dock inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Inte så farligt alls faktiskt. Värre var det med själva cyklandet.

De första sex sju milen kändes rätt okej, sen började det bli hemskt. Efter den tredje depån i Jönköping vid 109 km så insåg jag att jag skulle få lov att stanna vid varje hädanefter oavsett om jag ville fylla på vätska eller inte. Ryggen var det absolut största problemet. På andraplats kom nog armarna. Benen var egentligen inget problem alls förrän kanske de sista fem milen. Då kändes det lite segt och jag orkade inte trycka på som tidigare även om jag ville. Ryggen kändes ibland som att den skulle gå av och vid ett tillfälle så började jag nästan att gråta av smärtan. Det gör man normalt inte nuförtiden så uppenbarligen verkar jag ha tyckt att det var riktigt jobbigt.

Under hela loppet hade jag avklarade distaner efter vilka jag tänkte att det skulle kännas lättare eftersom det inte var så långt kvar då. T.ex. tio mil, då hade man ju klarat en tredjedel, eller femton mil för då hade man klarat hälften, eller tjugo mil för då var det ensiffriga mil kvar, eller fem mil för då var det verkligen inte många mil kvar, eller två mil efter sista depån för då var nästa stopp målgången, eller en mil för då var det bara kilometer kvar, eller fem kilometer för det är ju verkligen ingenting, eller en kilometer för då var det i princip över. Men det blev aldrig lättare. Det blev bara värre och värre och värre. Det var faktiskt först när jag såg målet och det bara var kanske två hundra meter kvar som jag på riktigt kände att det var lite lättare. Fram till dess hade det bara blivit värre hela tiden. Det låter lite jobbigt när jag tänker efter. Samtidigt är det en välbekant känsla för det är precis likadant när jag springer. Det brukar t.ex. var först inne på Stadion som jag börjar känna mig lättad på Stockholm Marathon (även om det i år var rätt behagligt fram till 32 km, mer om det i ett annat inlägg (hoppas jag)), och på Lidingöloppet förra året så var det de sista två kilometerna som var de allra värsta på hela loppet trots att jag visste att det alldeles strax skulle vara över. Ju närmare mål jag kommer desto värre blir det. Så är det alltid.

Men i mål kom jag. 12 timmar och 37 minuter tog det. Då hade vi stannat i alla depåer. Inte riktigt enligt planerna då mina tidigare tankar varit att knappt stanna alls. Då visste jag inte att ryggen skulle vara som den var. Depåstoppen tog nog minst 90 minuter extra, troligtvis mer. Men det var det värt. Jag hade inte klarat loppet utan dem. Även om jag inte är helt emot att köra Vätternrundan igen nån gång i framtiden (jag glömmer tydligen fort) så är det väldigt långt ifrån hur jag kände efter t.ex. Stockholm Marathon då jag anmälde mig redan dagen efter till nästa års lopp.

På en gång när jag gått av cykelt så kändes kroppen hel igen. När jag väl slapp den där framåtlutande ställningen så var det inte så farligt. Det är ju långt ifrån hur man känner sig efter ett löplopp. Cykling sliter verkligen jättelite på kroppen i jämförelse. Dagen efter hade jag lite träningsvärk i ryggen och kände en liten trötthet i benen när jag gick uppför trappor men annars var det inte så farligt alls. Det jobbigaste menet jag har just nu efter den där cyklingen är väl att jag har en bit i vänster tumme som jag förlorat känseln i. Jag gissar att det har att göra med att jag haft ett tryck på delar av handen mot styret i nästan ett halvt dygn. Förhoppningsvis går det över men annars så är det ändå inte så stor bit.

En sak som för övrigt gör att tankarna på hur tungt det var känns lite lättare är att det fanns folk som startade före vi startade men när jag hade kommit i mål, irrat runt en del i Motala centrum, hittat Per, duschat, åkt till Linköping och handlat på ICA Maxi, åkt de dryga 20 milen hem, packat upp alla grejer i lägenheten, ätit, somnat och sovit i sex timmar så hade de fortfarande inte kommit i mål. Det är inga personer jag avundas.

Kalmar TriCamp dag 4

På lägrets sista dag fick vi sovmorgon till 07.30. Dagen skulle ägnas åt en träningstävling med alla tre grenarna precis som på riktigt. Det började jättebra precis innan vi skulle cykla till växlingsområdet med att jag märkte att mitt framhjul hade fått ytterligare en punktering. Då blev jag rätt stressad men lyckades byta slang på rekordtid och var inte ens sist iväg från hotellet.

Väl på plats på växlingsområdet (som låg på samma ställe som det kommer ligga på den riktiga tävlingen i augusti) så började jag packa upp och lägga i ordning alla mina grejer. Sen var det våtdräkten som jag snabbt behövde få på och jag visste att det kunde ta tid för när jag testade den så tog det 20-25 minuter. Denna stress var inte bra för jag hade sönder dräkten. Antar att jag skar in i den med en nagel när jag drog. Jag frågade Kaj Munk (som säljer våtdräkter och för övrigt är den som gjort flest triathlon i Sverige på ironmandistansen och har en tröja det står “Mr Ironman” på) lite snabbt om det och han sa att det bara var att limma. Det hade inte gått hål rakt igenom som tur var.

När alla var klara så gick vi och tittade ut simbanan. Den skulle bli kortare än en tredjedel (ca 400-500 m blev det) bl.a. p.g.a. att det var flera av oss som inte simmat varken med våtdräkt eller i öppet vatten tidigare. Kort efter det så var det dags för starten. Alla gick ut i vattnet och innan man hunnit tänka så mycket så gick starten. Jag sprang efter de andra och slängde mig i vattnet och började simma. Det var mycket nytt. Första gången med våtdräkt, första gången i öppet vatten, första gången i salt vatten, första gången med start i tävling (även om det bara var drygt 15 stycken), första gången jag inte kunde se genom vattnet när jag simmade. Jag fick panik. Jag förstod det dock inte förrän efteråt. Jag var nämligen helt klar i huvudet. Jag hyperventilerade men förstod inte att det var det jag gjorde. Trodde bara att jag vara andfådd men när jag gick över till bröstsim så hjälpte det inget alls. Jag andades fortfarande jättehäftigt. Körde några etapper med frisim men det kändes läskigt. Det gick dock väldigt fort. Jag simmade t.ex. förbi vändpunkten med minst fem meter innan jag tittade upp ur vattnet och märkte det. Efter ett tag fick jag till simtekniken i alla fall men körde ändå ganska mycket bröstsim (som var ganska svårt i våtdräkt).

Till slut kom jag äntligen upp på stranden igen och började springa mot växlingsområdet. Gjorde en bra växling tycker jag på mindre än fem minuter. Eftersom jag hade tritightsen och tritopen under våtdräkten så var det inte mycket att tänka på.

Cykling kändes jobbig redan från start. Det är väl dock inte så konstigt med tanke på att jag haft tre tunga träningsdagar bakom mig. 60 km var cyklingen på och efter att jag blivit omkörd en gång efter kanske 5 km och en gång efter drygt 30 km så låg jag sist (om man inte räknar med killen som bara cyklade en liten bit eftersom han hade fått kramp i båda benen (både lår och underben) under cykelpasset dagen innan). Jag lyckades i alla fall snitta 30,0 km/h vilket jag är väldigt nöjd med.

Den andra växlingen gick också bra. Jag höll nästan på att glömma pulsklockan på cykeln med kom på det efter bara ett par steg. Eftersom det var otroligt varmt (gissningsvis närmare 30 grader vilket det varit under alla fyra dagarna) så tog jag med mig en vattenflaska med energidryck. Och det var tur för det behövdes verkligen. Jag fyllde till och med på den via en vattenslang som tävlingsledningen hade fixat åt oss så jag drack totalt 1,5 liter under de 14 kilometer som löpningen varade. Löpningen var rätt okej fram till slutet på första hälften. Då började det bli väldigt jobbigt. När jag vänt vid vändpunkten och kom till killen med vattenslangen så sa han “du är siste man, vet du det?” Verkligen en uppmuntrande kommentar. När jag hade kämpat mig igenom ca 11 km så såg jag en kille några hundra meter framför mig som gick. Jag började inse att jag kanske inte behövde komma sist ändå. Han tog upp löpningen igen när jag kom. Vi gjorde varandra sällskap till kanske 500 meter innan mål då jag ville öka lite och han inte hängde på. Jag kom alltså bara näst sist. Woho!

Det var riktigt kul att testa triathlon som det ska vara och jag kände mig för första gången som en triathlet. Efter duschningen så var det dags för avslutningsmiddag och Niklas och Ted (har jag sagt att de vunnit Kalmar Triathlon flera gånger båda två och därmed SM i långdistans?) höll ett kort tal. Sen var det dags för den 5,5 timmar långa hemfärden. Vi tog ingen paus utan körde på hela vägen hem. När jag skulle kliva ur bilen utanför Björn så gick det knappt. Var oerhört stel i kroppen. Det höll i sig hela kvällen men i dag känns det bättre. Nu är det laddning inför Vätternrundan på fredag natt som gäller. Det blir nog det tyngsta i år.

Nu finns det för övrigt bilder för dag 2 och 3 också.

Kalmar TriCamp dag 3

Jag kände mig förvånansvärt pigg i dag efter gårdagen. På simningen som vi började även i dag med kändes det dock rätt tungt i armarna. Men jag fick beröm ändå, den här gången för mitt frisim (men jag är för svag i armarna för att vara snabb). Niklas sa dessutom till mig att jag inte fick vara i den långsammaste banan. Det var ett tungt pass i dag med även om vi körde mer distans och lite lugnare än i går. På slutet skulle vi tillsammans simma med väldigt få andetag. Det första var tre stycken på en längd (25 m). Jag trodde redan det skulle vara svårt. Det var det dock inte så jag tänkte att två stycken skulle säkert gå om Ted nu skulle säga att vi skulle köra det sen. Det gjorde han. Det kändes lite jobbigt och jag tänkte att ett andetag på en hel längd kommer inte funka. När vi var klara så var det så klart ett andetag vi skulle göra. Det var tungt. Sen tänkte jag att noll andetag inte skulle hända, det var ju alldeles för sjukt för att han skulle tvinga oss att testa. I nästa sekund så säger han så klart “nu vet vi att vi klarar ett andetag, då klarar vi också att inte andas alls”. Men jag tänkte att jag fan skulle klara det, och det gjorde jag, vilket flera andra faktiskt inte gjorde. Det kändes kul.

Efter simningen var det lätt lunch innan dagens långa pass (simningen var ju bara på ca 1.45), nämligen cykling. Benen kändes konstigt otrötta från gårdagen. Det var tur för passet blev hårt trots att det skulle vara ett lugnt distanspass. Fyra och en halv timme senare och smärta på flera ställen i kroppen så var jag tillbaka på hotellet. Då var det dags för lite crosslöpning på en gång. Det blev dock bara elva minuter eftersom jag hade bråttom till middagen. Skulle ju hinna duscha också. Men det gav väl den effekt det ska göra i alla fall. Det kändes lite tungt, men snittfarten låg på under 5.00/km vilket nästan är det tempo jag kör ett millopp på. Man tappar lätt perspektivet på farten när man springer direkt efter ett cykelpass när man snittade över 28 km/h.

I morgon är det träningstävling på ca en tredjedel av banan.

Kalmar TriCamp dag 2

Dagen inleddes med hotellfrukost och sen simning. Sjukt tungt pass. Troligtvis mitt jobbigaste nånsin. Där var jag nog dock bara näst sämst. I alla fall när det gäller att simma snabbt. Det är ju mycket teknik också och den fick jag lite beröm för. Vid några tillfällen var det valfritt simsätt och jag valde ibland ryggsim. Efter en sån längd tittade jag upp på bassängkanten och såg båda ledarna (Ted och Niklas) stå och titta på mig. Sen sa de “Ruggigt bra ryggsim!” Sånt känns förstås bra i alla fall.

Direkt efter simningen sprang vi lite i skogen. Det var i alla fall lite lugnare, även om deras lugna jobb ibland låg på 5.00/km vilket nästan är min fart på ett millopp.

På eftermiddagen var det cykling som gällde. Även detta var sjukt tungt och jag var även här näst sämst. Här finns det nog dock inte något positivt som väger upp lite, jag var bara dålig. Men ledarna är schysta i alla fall och har koll på en.

På kvällen hade Ted föredrag lite allmänt om ironmanträning och en genomgång (tillsammans med Niklas) av hela loppet och vad man ska göra när.

Nu ska Björn och jag se på Best of the Best (i alla fall en stund) och sen sova.

Kalmar TriCamp dag 1

Första dagen på träningslägret inför Kalmar Triathlon. Vi (jag och Björn) åkte från Stockholm kvart i tio i morse. Klockan 15 skulle det vara samling och incheckning på hotellet. Vi trodde det skulle vara lugnt med tid. Det var det inte. Och då stannade vi bara en gång. Det blev inte så farligt till slut men vi var kanske tio minuter sena. Det började med att Ted körde en kort introduktion innan vi gav oss iväg till Vitargos typ högkvarter. Jag köpte en hink med sportdryckspulver.

Efter Vitargobesöket så var det dags för helgens första träningspass vilket skulle vara ett löppass. Vi bor ungefär 20 meter från tävlingsbanorna för löpningen och cyklingen, och simstarten är inte heller långt bort. Det gör att vi lätt kan köra på den riktiga banan. I dag körde vi ett varv på löpbanan (på tävlingen är det tre varv). Det var väldigt kul att känna på den. På vägen ut körde vi lugn löpning och på vägen tillbaka blev det intervaller. Förutom att det var en väldigt trevlig bana så märkte jag att jag verkade vara sämst av alla. Den enda jag tror låg bakom mig på vägen hem var han som hade kört Lanzarote Ironman förra helgen. Min cykel verkar också vara den sämsta på hela lägret. Men annars är det väldigt trevligt.

Mycket nu

Usch, jag har så mycket att skriva om. Tre lopp har t.ex. avklarats utan att nämnas, plus att jag varit iväg på en massa andra äventyr också. Nu på torsdag åker dessutom jag och Björn på triathlonläger i Kalmar. Fyra dagar med massor med träning, eller massor med sport som det stod i ett av mailen från arragörerna (vi tänker oss att vi diskuterar fotboll och tittar på sportsändningar hela helgen). Helgen efter det är det Vätternrundan som gäller. En hel natt med cykling. Jag har i alla fall klarat av de hundra milen det brukar sägas att man som minimum bör ha cyklat innan så det känns lite skönt, även om jag så klart hade velat träna mer. I dag räknade jag för övrigt ut att jag i genomsnitt har tränat en timme om dagen varje dag hela det här året. Det låter ganska mycket ändå tycker jag.

Jag funderar på att så småningom slänga in några ganska långa inlägg om några av sakerna som hänt. Orkar ni inte läsa så är det ju bara att hoppa över.

Lästa böcker:
Simons 120 dagar (Simon Gärdenfors)