Dagsarkiv: 17 juni, 2008

Vätternrundan 2008

Natten mellan i fredags och lördags gick första loppet i mitt försök till att göra en Svensk klassiker, nämligen Vätternrundan. 300 km är det runt den där sjön. Det är en bit. Vi (jag, Björn och Fredrik) startade 21.22 och fem minuter innan dess började det regna så att vi var lagom blöta och kalla till starten gick. Det regnade dock inte speciellt länge, kanske en kvart. Efter nån timme eller så så var det nästan torrt på vägen igen. Men då hade det hunnit bli väldigt mörkt i stället. Det var dock inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Inte så farligt alls faktiskt. Värre var det med själva cyklandet.

De första sex sju milen kändes rätt okej, sen började det bli hemskt. Efter den tredje depån i Jönköping vid 109 km så insåg jag att jag skulle få lov att stanna vid varje hädanefter oavsett om jag ville fylla på vätska eller inte. Ryggen var det absolut största problemet. På andraplats kom nog armarna. Benen var egentligen inget problem alls förrän kanske de sista fem milen. Då kändes det lite segt och jag orkade inte trycka på som tidigare även om jag ville. Ryggen kändes ibland som att den skulle gå av och vid ett tillfälle så började jag nästan att gråta av smärtan. Det gör man normalt inte nuförtiden så uppenbarligen verkar jag ha tyckt att det var riktigt jobbigt.

Under hela loppet hade jag avklarade distaner efter vilka jag tänkte att det skulle kännas lättare eftersom det inte var så långt kvar då. T.ex. tio mil, då hade man ju klarat en tredjedel, eller femton mil för då hade man klarat hälften, eller tjugo mil för då var det ensiffriga mil kvar, eller fem mil för då var det verkligen inte många mil kvar, eller två mil efter sista depån för då var nästa stopp målgången, eller en mil för då var det bara kilometer kvar, eller fem kilometer för det är ju verkligen ingenting, eller en kilometer för då var det i princip över. Men det blev aldrig lättare. Det blev bara värre och värre och värre. Det var faktiskt först när jag såg målet och det bara var kanske två hundra meter kvar som jag på riktigt kände att det var lite lättare. Fram till dess hade det bara blivit värre hela tiden. Det låter lite jobbigt när jag tänker efter. Samtidigt är det en välbekant känsla för det är precis likadant när jag springer. Det brukar t.ex. var först inne på Stadion som jag börjar känna mig lättad på Stockholm Marathon (även om det i år var rätt behagligt fram till 32 km, mer om det i ett annat inlägg (hoppas jag)), och på Lidingöloppet förra året så var det de sista två kilometerna som var de allra värsta på hela loppet trots att jag visste att det alldeles strax skulle vara över. Ju närmare mål jag kommer desto värre blir det. Så är det alltid.

Men i mål kom jag. 12 timmar och 37 minuter tog det. Då hade vi stannat i alla depåer. Inte riktigt enligt planerna då mina tidigare tankar varit att knappt stanna alls. Då visste jag inte att ryggen skulle vara som den var. Depåstoppen tog nog minst 90 minuter extra, troligtvis mer. Men det var det värt. Jag hade inte klarat loppet utan dem. Även om jag inte är helt emot att köra Vätternrundan igen nån gång i framtiden (jag glömmer tydligen fort) så är det väldigt långt ifrån hur jag kände efter t.ex. Stockholm Marathon då jag anmälde mig redan dagen efter till nästa års lopp.

På en gång när jag gått av cykelt så kändes kroppen hel igen. När jag väl slapp den där framåtlutande ställningen så var det inte så farligt. Det är ju långt ifrån hur man känner sig efter ett löplopp. Cykling sliter verkligen jättelite på kroppen i jämförelse. Dagen efter hade jag lite träningsvärk i ryggen och kände en liten trötthet i benen när jag gick uppför trappor men annars var det inte så farligt alls. Det jobbigaste menet jag har just nu efter den där cyklingen är väl att jag har en bit i vänster tumme som jag förlorat känseln i. Jag gissar att det har att göra med att jag haft ett tryck på delar av handen mot styret i nästan ett halvt dygn. Förhoppningsvis går det över men annars så är det ändå inte så stor bit.

En sak som för övrigt gör att tankarna på hur tungt det var känns lite lättare är att det fanns folk som startade före vi startade men när jag hade kommit i mål, irrat runt en del i Motala centrum, hittat Per, duschat, åkt till Linköping och handlat på ICA Maxi, åkt de dryga 20 milen hem, packat upp alla grejer i lägenheten, ätit, somnat och sovit i sex timmar så hade de fortfarande inte kommit i mål. Det är inga personer jag avundas.