månadsarkiv: juli 2008

Segway

I dag har jag och Björn åkt Segway. Från början verkade det som att det bara skulle bli vi två i hela gruppen. Det hade varit rätt kul. Men efter ett tag kom de försenade australiensarna så vi blev fyra till slut. Efter en genomgång så fick vi prova själva i garaget. Det var lite knepigt direkt i början men ganska snabbt kom man in i det. När vi övat färdigt var det dags att åka utomhus. Vi utgick från Gallerian, åkte till och runt hela Djurgården och sen tillbaka. Det blev en rätt lång tur, och rolig. Australiensarna var lite galnare än vi och kraschade flera gånger. Troligtvis inte så populärt hos ledaren om hon hade sett det.

Fixed gear

Dagen började med att jag kom in till kontoret strax efter tio. Jag somnar så sent nuförtiden. Sover ingenting känns det som. Att komma in så sent skulle kanske inte göra nåt om det inte samtidigt gjorde att mitt tidigare ganska stora antal inarbetade timmar har minskat väldigt snabbt den senaste tiden.

På eftermiddagsfikat uppmärksammades en artikel i DN som handlade om fixed gear-cyklar. De har fascinerat mig ända sedan jag i höstas hörde talas om dem för första gången när jag och Björn träffade hans grannes Vätternrundangäng för att diskutera den kommande säsongens träning. Sen dess har jag sett fler och fler cykelbud ha det. För den som inte vet var en fixed gear-cykel är så är den en cykel där det bakre kugghjulet är direkt fastsatt i hjulet så att när hjulet snurrar så snurrar tramporna, oavsett om man åker framåt eller bakåt. Det går alltså inte att hålla benen stilla utan det är bara att trampa på om cykeln rullar. Vi pratade vidare lite under fikat om de här cyklarna och jag tänkte att det vore kul att testa en nån gång, hur man nu skulle få ta i en sån.

Nån timme senare var det dags att sluta för jag skulle ut till Drottningholm och köra ett triathlonträningspass. Kort och hårt var det tänkt så sprintdistans passade bra tänkte jag: 750 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. Simningen var även den här gången jobbig. Ungefär när det var dags att gå upp så kände jag att jag började komma in i det. Det är lite sent. Cyklingen var också jobbig eftersom man när det är så kort måste ta i ganska mycket hela tiden. Löpningen var inte heller den speciellt rolig. Jag slog dock mitt rekord på 5 km från förra årets Bellmanstafetten med flera minuter så det kändes bra ändå. Något har det i alla fall hänt det senaste året. Fredrik var inte med på träningspasset utan sprang i stället bredvid och tog kort på mig.

När motionerandet var över fick vi skynda oss eftersom jag, Fredrik, Hanna, Den riktige Johan och, visade det sig lite senare, Hannas bror Petter hade biljetter till The Dark Knight. Bråttom var det dock inte och vi var i god tid. Filmen var väldigt bra och framförallt var Heath Ledger oerhört bra som Jokern. En förstaplats på IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna tror jag dock inte att den är värd.

Efter filmen pratade vi lite och kom på nåt sätt in på fixed gear och Petter berättar att han har en sån cykel och dessutom har den ståendes utanför biografen. Jag frågar naturligtvis på en gång om jag får testa den vilket går jättebra. Väldigt spännande tyckte jag. Vi gick ner till den ganska folktomma Drottninggatan (klockan var väl kvart över tolv kanske) för att ha ett bättre ställe än Hötorget att cykla på. Det första jag märkte med cykeln (förutom att den var väldigt snygg) var att jag hade svårt att ens få in fötterna i clipsen på pedalerna. De snurrade ju hela tiden! Men så fort det var ordnat så var det faktiskt inte så svårt som jag hade trott. Att bromsa normalt genom att helt enkelt hålla emot tramporna var inte speciellt svårt men det var lite krångligare när man skulle låsa bakhjulet helt i stället, även om jag lyckades några gånger. Petter var desto bättre och visade några trick han kunde. Det såg kul ut. Nu sitter jag och tittar på en fixed gear-film från San Fransisco och är sugen på att äga en själv. Som det är nu kommer det ju dock inte att ske. Det finns viktigare cyklar att lägga pengarna på just nu. (Filmen är för övrigt väldigt lik en skatefilm i stilen så man fastnar ju för den bara av den anledningen.)

T_PAAMAYIM_NEKUDOTAYIM

Fick nyss följande fel i PHP:

“Parse error: syntax error, unexpected T_PAAMAYIM_NEKUDOTAYIM in […]”

Jag gillar när man får de här extra tydliga felmeddelandena. Google hjälpte mig dock och det visade sig att “paamayim nekudotayim” är hebreiska för dubbla kolon. Det finns till och med en wikipediaartikel om det.

Voodoo

I kväll har jag varit hos Johan och Maria och ätit god mat och tittat på voodoofilm. Det är det man gör där. De visade även sin nya robotdammsugare som man onekligen blir lite sugen på.

När jag stod och väntade på bussen hem kom det en katt smygandes. Den hoppade upp på bänken och lät sig klappas lite. När den hoppat ner fanns detta skrivet på bänken. Möjligtvis stod det redan innan katten kom men det var ändå roligt.

Vansbrosimningen 2008

I dag har jag, Fredrik och Björn simmat Vansbrosimningen (3000 m). Det var första gången jag tävlade i simning och jag är inte alls van vid att simma i öppet vatten så jag var lite orolig. Speciellt efter paniken på träningstävlingen på lägret i juni. I dag placerade jag mig därför ganska långt bak och hade bestämt mig för att ta det väldigt lugnt i början tills jag hittat rytmen. När starten gick så var jag ganska avslappnad och inte speciellt orolig och trots att jag i trängseln fick en hård spark på låret och en till rejäl en på höger öga (av Fredrik givetvis) så hetsade jag inte upp mig speciellt (jag var förberedd på att sådant inte är så ovanligt under simtävlingar). Efter några hundra meter blev det glesare och mitt sporadiska crawlsim kunde gå över till mer kontinuerligt sådant. Det tog dock ytterligare gissningsvis 600-800 meter innan jag fick till min crawlning ordentligt.

Efter vad jag tyckte var ganska lång tid – min gissning var ca 40 minuter – så började jag fundera på om banan inte skulle börja svänga snart vilket jag visste betydde att två kilometer var avklarade. Då såg jag en markering för 1000 m. Jag blev rätt nedtyngd när jag förstod att jag bara hade simmat en tredjedel. Ganska snabbt samlade jag i alla fall ihop mig igen och tänkte att det bara var att bita ihop. Att klara av loppet skulle i alla fall gå även om tiden inte skulle bli den bästa. Ca 150 meter senare märker jag dock hur de börjar vissla på mig. Jag tittar upp och ser att banan svänger tvärt medan jag simmat rakt fram, sen ser jag gubben med visselpipan och skylten han har i sin båt som säger: “bara 850 meter kvar”. Jag inser att markeringen jag sett var en nedräkning, inte en markering för distansen som var avklarad. Plötsligt känns allt hur bra som helst och jag börjar öka farten. Nedräkningsmarkeringarna kommer tätare och tätare. 500, 400, 300… Snart ser jag målet och att det verkar sitta en klocka där. När jag är tillräckligt nära för att se vad det står så ser jag att jag har mindre än en minut till en timme. Jag börjar spurta. Nästan direkt får jag kramp i ena vaden men struntar i det. Jag kämpar mot målet och lyckas hålla upp handen för sensorn som registrerar chipet på handleden innan 60 minuter är nådda. När jag ska försöka ta mig upp på land börjar den andra vaden också att krampa. Väldigt skönt. Men så fort jag når rampen upp ur vattnet så lyckas jag få kramperna att sluta. Sluttiden blev 59.34 och mitt drömmål var under en timme så jag är oerhört nöjd. Plats 512 av 3408. Känns bra det med. Speciellt då jag bara simmat i ungefär tio månader. Jag placerar mig ju bättre än i löploppen till och med. Personen som tog längst tid på sig kom för övrigt i mål på 3.18.37.

Träningstriathlon

I lördags körde jag och Fredrik ett träningstriathlon ute hos honom. Målet var 1 h simning, 4 h cykling och 1,5 h löpning. Ganska långt för mig alltså. Det längsta hittills till och med. I jämförelse med träningstävlingen vi körde på lägret i Kalmar så var det t.ex. fyra gånger så lång simning och dubbelt så lång cykling (och tio minuter längre löpning).

Simningen kändes rätt okej men det var ju inte direkt kontinuerligt hela timmen. Fortfarande ovan med utomhussimningen även om det kändes mycket bättre än de tidigare gångerna. Det var dock stora vågor som störde och gjorde det svårt att slappna av. Speciellt när man skulle navigera och fick en våg rakt in i munnen och näsan varje gång man tittade framåt. Men det är bra träning. Vi hann ca två kilometer.

Cyklingen kändes lätt i början, precis som den ska göra. Simningen hade påverkat väldigt lite kändes det som. Tyvärr började jag känna av ryggen redan efter en halvtimme men med lite vila och stretching av den med jämna mellanrumm så gick det bra. Kommer nog bli tvungen att göra det i Kalmar också är jag rädd, men då kan jag t.ex. ha det som ursäkt för att få använda en vanlig toalett i stället för att… ja, ni vet. Det var rejält blåsigt även under cyklingen och jag trodde det skulle bli rätt hemskt men det var inte så farligt faktiskt. Fredrik var dock av en helt annan åsikt. Knappt elva mil hann vi under cyklingen.

Det där med att benen inte känns normala när man börjar springa direkt efter cyklingen känner jag inte riktigt av längre. Det var så de första brickpassen men inte nuförtiden. Visst är de lite sega men inte på samma sätt som förut. Det känns bra. Lite har jag utvecklats i alla fall. Efter en halvtimme kändes det dock som att jag sprungit två mil (vilket jag faktiskt inte hunnit göra) och jag började få ont i underbenen på samma sätt som jag brukar få i slutet av en halvmara. Löpningen var dock rätt trevlig och om det varit tävling skulle jag inte haft några större problem att fortsätta ett tag till efter de 14 kilometerna vi kommit när vi var klara. Lite smärta är det väl knappast ovanligt med i det läget.

Det var ett rätt trevligt pass tycker jag nu när jag tänker tillbaka på det. Jobbigt med ryggen på cyklingen som vanligt förstås, men annars inte så farligt. Det här ironman eller vad det nu hette ska nog gå att klara av ändå.

På kvällen var vi på fest hos Fredrik och Anitas kompis Juan vid Skanstull. Både jag och Fredrik var väldigt trötta efter dagens äventyr men vi orkade hålla igång till halv tolv i alla fall. Alltid nåt.

Gokart

I dag har jag åkt gokart med några från jobbet plus den riktige Johan. Det var kul och jag tror jag vågade trycka ner gasen lite mer än för två år sedan när jag körde förra gången (och första). Trött i händerna blev jag även den här gången men inte lika mycket i armarna tror jag.

I går simmade jag i öppet vatten med våtdräkten för andra gången. Det kändes inte bekvämt den här gången heller (man ser ju inget!) men det blev bättre mot slutet av passet. Min träning verkar ha förflyttats till Drottningholm och Ekerö nuförtiden. I lördags körde jag ett cykelpass på drygt tio mil (för övrigt strax innan jag hjälpte Fredrik och Hanna att flytta i tolv timmar; tog inte av mig cykelkläderna förrän sjutton timmar efter passets start, riktigt fräscht), i tisdags cykelintervaller fram och tillbaka åtta gånger framför FRA:s högkvarter, i går simning och på lördag ska jag ut dit igen för att köra ett helt träningstriathlon. Det är en bra miljö att träna i.