Dagsarkiv: 8 augusti, 2008

Kalmar Triathlon 2008

I fredags vaknade jag hemma hos Fredrik klockan sex på morgonen för att vi skulle hinna med allt vi skulle göra innan vi måste åka för att hinna till Kalmar i tid till pre-race-mötet halv tre. Innan vi kunde börja lasta bilen så måste vi hämta den eftersom det var en hyrbil vi skulle använda. Därmed fick vi in lite cykling till Bromma flygplats på morgonen.

När jag hämtade ut cykeln från Fredriks källare så hade den punktering på bakhjulet. En bra början på den här helgen. Det slangbytet fick dock ske senare för vi hade inte direkt gott om tid. Vi skulle hämta upp Björn och hans triathletkompis Paulina också hemma hos honom. Runt klockan nio kom vi iväg.

Resan gick bra och vi var framme i Kalmar vid klockan två. Efter incheckning på hotellet gick jag och Björn till pre-race-mötet i Kalmarsalen. Där fick vi reda på allt vi behövde veta inför morgondagens tävling. Efteråt stannade vi kvar och pratade lite med gänget från träningslägret i juni (utom Ted som tog det lugnt så där kvällen innan). Det var kul att träffa alla igen.

Under tiden som jag och Björn var på pre-race-mötet så hade Fredrik och Paulina varit och ätit. Efter att vi mött upp med dem så gick vi till tävlingsområdet där det bl.a. fanns lite tält med triathlongrejer. Man blir ju alltid sugen på att köpa massor med saker när man ser sånt där men jag lyckades hålla mig. Klockan sex startade sprinten (750 m simning, 20 km cykling, 5 km löpning) och ungefär samtidigt kom mina föräldrar som åkt till Kalmar för att titta på mig när jag tävlade. Sprinten vanns ganska överlägset av Jonas Colting. Niklas (som tillsammans med Ted höll i träningslägret i juni) kom tvåa i sin åldergrupp trots att han lagt av. Ganska bra gjort tycker jag.

Efter att vi ätit och Fredrik och Paulina provsimmat lite på simbanan så var det dags att göra i ordning allting inför lördagen innan det var läggdags. Eftersom man inte vill missa någonting så tog det lite tid. Dessutom behövde jag ju fixa punkteringen på mitt bakhjul. Jag somnade någon gång efter elva men sov inte speciellt bra. Vaknade flera gånger under natten.

Klockan 04.20 ringde väckarklockan. Frukost för triathleterna skulle serveras 05.00 men jag ville göra i ordning det sista (i princip var det sportdrycken som skulle blandas till) så att allt var klart. Modigt nog så valde jag havregrynsgröt till frukost (plus några mackor och apelsinjuice) vilket jag aldrig ätit innan en tävling tidigare. Som tur var fick jag inga problem med magen under dagen.

Ungefär kvart i sex kom vi till växlingsområdet ombytta och klara. Eller klara var vi ju inte. Vi skulle fortfarande ställa fram grejerna till växlingarna, märkas upp med startnummer på ben, armar och kinder, och ta på oss våtdräkten.

När jag kom in i växlingsområdet så hörde jag Teds röst önska mig lycka till. Han satt på en stol och såg väldigt lugn och fokuserad ut. Vi växlade några ord innan jag gick vidare till min plats. Efter att jag och Björn hade varit vid simstarten och blivit uppmärkta på ben, armar och kinder med våra startnummer så ställde jag upp mina grejer vid min plats i växlingsområdet. Björn hade kommit med tricket att ha ett par torra strumpor i en plastpåse till löpningen ifall det skulle börja regna under dagen. Sen var det bara att ta på sig våtdräkten och bege sig till simstarten. Fredrik och Paulina hade koll på oss hela tiden och tog lite kort.

Jag simmade kanske ett par hundra meter för att värma upp lite. Jag har alltid problem i början av simningen med att simma på ordentligt utan att vila så det var nog en bra idé. Startsignalen kom ganska plötsligt tyckte jag men jag hade placerat mig ganska långt bak för att undvika all trängsel med tillhörande sparkar och slag. Det var nog vettigt för paniken som infann sig på träningslägret kände jag inte alls av och kände mig ganska trygg hela tiden. Att vara långt bak hade dock nackdelen att man simmade ikapp folk hela tiden och blev tvungen att gå över till bröstsim (som för övrigt räckte för att hålla samma fart som de blockerande crawlarna). Det dröjde i alla fall inte länge innan jag kom förbi dem och kunde simma vidare.

Banan skulle simmas två varv och var utmärkt med ett antal bojar. Mentalt simmade jag dels ett varv i taget och dels från boj till boj. På det sättet kändes det aldrig speciellt jobbigt eller långt. Det var en skön simning och jag tänkte inte så mycket på hur mycket jag tog i, eller inte tog i, utan körde bara på i min naturliga fart. I slutet av första varvet började det svida i nacken men det var inget större problem.

Vid varvningen sprang man upp på stranden och över en tidtagningsmatta för att varvtiden skulle registreras. Där kunde man även få vätska men jag hoppade över det. Första varvet gick på 40.22.

Andra varvet var nog lite mer strömt får jag för mig. Det kändes i alla fall som att det blåst upp lite. Jag märkte också att jag valt att ta ut svängarna runt bojarna väldigt mycket (kanske orsakat av strömmarna). Jag försökte korrigera med det hjälpte föga. I slutet av andra varvet fick jag kramp i vaden men det gick snabbt över och var inget jag märkte något av senare under dagen. Andra varvet tog 46.57 med en total simtid på 1.27.19. Mycket sämre alltså. Jag låg nu sju minuter efter min planering.

Uppe ur vattnet så tog jag det lugnt. Jag hade ju ingen direkt brådska tänkte jag och balansen är inte hundraprocentig i det där läget, även om det inte var några större problem i och för sig. Men snabba växlingar kan jag köra på nästa år. I år skulle jag bara ta mig igenom. Första växlingen gick på 5.37.

Vid cykelutgången stod Fredrik och hejade på och tog kort. Min plan på cykeln var att ta det lugnt, att det aldrig skulle kännas speciellt jobbigt. I alla fall inte de första 9-12 milen. Banan är en trevarvsbana men cyklas på samma väg tre mil ut och tre mil tillbaka så det var i praktiken sex likadana sträckor. Redan på den första sträckan började min utomordentliga logik hjälpa till att mentalt klara av att cykla 18 mil. Jag tänkte efter nån mil att det ju inte var långt till vändpunkten och efter det skulle jag bara tillbaka så var ett helt varv avklarat och då var det ju bara ut till vändpunkten kvar innan jag hade cyklat halva sträckan vilket ju är en stor milstolpe i varje lopp.

På vägen tillbaka från vändpunkten första varvet så hörde jag någon skrika mitt startnummer och “mummel mummel mummel” och personen bredvid honom skrika “Bravo!” till mig. Jag förstod inte så mycket vad det handlade om men min gissning var att det skulle kunna ha något med drafting att göra. Man får nämligen inte ligga närmare än tio meter bakom framförvarande cyklist eftersom det ger en fördelen att man får mindre luftmotstånde. Därför tittade jag snabbt framåt men den närmaste personen jag såg var ganska långt framför mig. Jag grubblade mycket på det här för om man får en draftingvarning så ska man vid nästa vändning ställa sig i en straffbox i fyra minuter och missar man det så går det illa. Jag bestämde mig efter ett tag att ta straffboxen oavsett. Det var lika bra. Hellre att ta den utan att man fått en varning än att inte ta den och bli diskad (som en faktiskt blev vilket han fick reda på först när han kommit i mål efter löpningen). Det visade sig för övrigt vara både riktigt skönt att kliva av cykeln ett tag och ganska trevligt att stå där och prata med dem som hade hand om boxen. Första varvet tog 2.04.27.

På tredje sträckan hände inget speciellt förutom att det började ösregna vilket faktiskt inte spelade så jättestor roll. Jag försökte hålla en jämn fart utan att ta i för mycket. Det var ju ändå en mara efteråt. Ibland kom små smärtor fram i benen och jag började undra hur det skulle gå om de blev värre men de gick över i stället. Efter nio mil började dock ryggen göra ont ordentligt precis som den brukar när jag cyklar (som t.ex. under Vätternrundan). Då hade det i alla fall gått drygt tre timmar vilket är oerhört bra i jämförelse med hur det brukar vara. Det orsakade dock inga större problem för på varje sträcka så stannade jag och kissade en gång (det var inte planerat, det blev bara så) vilket var perfekt för att även vila ryggen lite och efter varje stopp så var det ryggonda borta tillräckligt länge för att jag skulle överleva till nästa paus. Långt ifrån den nästan konstanta plågan på Vätternrundan alltså. Andra varvet tog 2.14.40.

I övrigt var det inte speciellt händelserikt förutom när jag skulle ut på det tredje varvet och såg att de första redan hade börjat på löpningen. Då kändes lite lite tungt i ett par mil men sen gick den känslan över. När jag rullade in mot växlingen så kände jag att bakhjulet inte var som det borde. Efter jag stannat så kände jag på däcket och märkte att det hade väldigt lite luft i sig. Jag hade alltså lyckats få punktering så perfekt att jag precis klarade av att ta mig runt alla 18 mil. Sista varvet på cyklingen tog 2.15.20 med en sammanlagd tid på 6.34.26 vilket är ca 4,5 minuter sämre än jag tänkt mig.

Andra växlingen gick också lugnt till. Allt var dock dränkt i vatten från regnet så påsen med torra strumpor kom väl till hands. Jag var ute på löpningen efter 4.29. Precis i början på löpbanan stod mina föräldrar vilket var väldigt kul att se. Vi växlade några snabba ord och de tog kort på mig.

Benen kändes fräscha och jag visste att det är väldigt lätt att springa för fort i början så jag tvingade mig att sänka hastigheten. Det tog ett tag innan benen svarade men efter en halvmil ungefär så hade jag kommit ner i ungefär den farten som jag trodde jag skulle klara av att springa i alla fall första halvan med.

Min plan var att gå vid vätskestationerna men annars springa minst fram till hälften. Under fem timmar på löpningen var väl nåt slags mål, d.v.s. 1.40 per varv. Löpbanan var nämligen också tre varv, vardera på 14 km. Det roliga med det här upplägget är att man möter alla andra deltagare. Ja, alla som är med i loppet och inte brutit. I alla fall om man hinner ut på löpningen innan den första har gått i mål. Jag hann det ganska precis men missade ändå på nåt sätt ettan. Tvåan, d.v.s. Ted, mötte jag dock efter ca två kilometer men han såg rätt sliten ut och reagerade inte speciellt när jag hejade på honom.

Löpningen gick bra fram till hälften, precis som jag hoppats. Inga större problem alls. Första varvet gick på 1.29.25, d.v.s. mer än tio minuter snabbare än planen. Det var kul att möta alla från lägret. Bäst var det varje gång Björn kom springandes. Det påminde mig om att vi högst troligt skulle klara det och att vi gjort den här grejen tillsammans. Även David “Jernmannen” Jern från lägret var kul. Han såg så harmonisk ut varje gång jag såg honom och sa leendes saker som “harmoni och lycka”.

Efter halvmaran så började benen göra rätt ont och den fjärde sträckan gick väldigt långsamt i jämförelse med de första tre. Jag lyckades i alla fall springa även hela den sträckan men började inse lite att jag nog skulle få lov att gå stora delar av det sista varvet. Det andra varvet gick på 1.36.09. Långsammare än varvet innan men snabbare än måltiden.

När jag kom in för sista varvningen (Fredrik och Paulina stod och tittade båda varvningarna, det var kul) och räknade lite på tiden så insåg jag dock att det skulle kunna vara möjligt att klara av tretton timmar, mitt drömmål. Det skulle visserligen kräva en ganska tuff mental styrka att springa med den smärtan jag hade i benen just då men jag måste ju i alla fall försöka. En annan viktig motivation var att det skulle ta så lång tid att bli klar om jag började gå. Så det var bara att kämpa på.

Fyra kilometer ut på banan på tredje varvet så stod Ted som hade gått i mål för länge sen och hade duschat och bytt om. “Bra Mattias!” och “You’re an ironman!” ropade han och jag insåg på riktigt att jag faktiskt skulle klara det. Sånt ger en massa extra energi. Dessutom så var det bara några kilometer kvar till vändningen och efter det var det bara tillbakavägen kvar. Under de sista sju kilometerna kändes det bara bättre och bättre och de sista tre var säkert de snabbaste på hela löpningen. Tretton timmar skulle inte bli någon problem att klara av.

Det kändes väldigt bra att komma in på upploppet. Speciellt då jag kände mig rätt pigg. Det enda problemet var väl att det gjorde ont i benen men annars kändes kroppen okej. Vid mål stod mamma, pappa, Björn, Fredrik och Paulina och väntade. Det var en väldigt bra känsla att gå i mål efter ett års (i alla fall ganska) hårt arbete. Allt kändes jättebra och förutom Göteborgsvarvet (och Vansbrosimningen men det räknas väl knappt) tidigare i år så har jag nog aldrig mått så bra efter en målgång. Sluttiden blev 12.53.04. Det här var mitt livs bästa lopp.

Känslorna från i lördags blir dessutom bara starkare och starkare. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kännas så här bra som det gör. Jag trodde att det skulle kännas ungefär som efter att man klarat en mara kanske men det är faktiskt mycket bättre. Jag längtar redan till nästa års tävling.

På vägen tillbaka till hotellet så fick jag hjälp med mina grejer och det var jag väldigt tacksam för för lite trött är ändå kroppen efter 3,8 km simning, 18 mil cykling och 4,2 mil löpning. Vid duschningen kom dock dagens värsta stund. Det var då jag märkte alla skavsår och de sved sjukt mycket när de fick vatten på sig. Jag hade skavsår på över tio olika ställen och på platser jag inte trodde man kunde få det på. Sårskorporna är fortfarande inte borta förutom på det fem centimeter långa såret i nacken från våtdräkten (det var värre än jag trodde där på morgonen under simningen).

Efter duschen gick jag ner till restaurangen och åt och pratade med Björn och David hur länge som helst medan Fredrik och Paulina var ute och sprang ett varv på löpbanan. Det fanns mycket från loppet att prata om.

Efter lite godisätande och tevetittande var det tänkt att vi skulle sova men jag och Fredrik somnade inte förrän framåt klockan två på natten. Det var roligare att prata.

Dagen efter bestod av frukost, prisutdelning i Kalmarsalen och hemfärd. Förutom att vi hamnade i väldigt seg bilkö p.g.a. en olycka vid Salem så hände det inte så mycket.

I dag tror jag för övrigt att jag har mer träningsvärk sen jag bowlade i förrgår än jag hade efter lördagens tävling. Det känns lite sjukt.