månadsarkiv: augusti 2009

Midnattsloppet 2009

Årets dummaste anmälan. Ta ut sig så mycket i ett sådant lopp bara två veckor efter en ironman. Skador känns nästan oundvikliga. Men jag gjorde ett bra lopp ändå. 47.30 vilket bara är 37 sekunder sämre än personbästa och jag skyller på min virtuella partner i min nya pulsklocka att jag inte till och med slog PB. Jag ställde nämligen in den på att springa i tempot 4.30/km vilket skulle resultera i 45 min, d.v.s. den tid man i min startgrupp minst skulle springa på. Min tanke var att försöka hänga på den virtuella partnern så länge det gick. Då borde folk inte springa ifrån mig så att jag blir helt ensam på banan.

Nu spelade det dock ingen roll för det var inte bara jag som var idiotisk när jag skulle värdera mina löpfärdigheter och bestämma vilken grupp jag borde anmäla mig till. Det var folk omkring mig hela loppet. Tyvärr. För jag var inte bara inte ensam utan jag var även en packad sill. Midnattsloppet lider tyvärr av samma syndrom som Göteborgsvarvet. De vill bli så otroligt stora att de inte längre bryr sig om att det i alla fall bör finnas lite plats att springa på för deltagarna. Men man har ju vant sig efter några lopp och då och då så kan man helt enkelt inte springa på riktigt så snabbt som man själv vill för det är folk i vägen.

Det jobbigaste i kväll var dock när en person (bland många andra dumma människor med samma idé) tyckte att han skulle korsa banan för att det av någon anledning skulle vara bättre att springa på den högra sidan. Hans häl for upp på mitt knä precis under knäskålen. Det gjorde ont och jag sprang nån kilometer och intalade mig att det inte påverkade min löpning. Nu efteråt såg jag att knät var ganska uppsvullet där jag fick sparken. I vilket fall som helst så tror jag faktiskt inte att det påverkade min löpning speciellt mycket men det var ändå irriterande.

Åter till den virtuella partnern i min klocka. Det går att se precis hur långt före (eller efter) mig han ligger, dels i sträcka och dels i tid. Han låg ständigt några sekunder före mig vilket kändes okej. Det ökade aldrig speciellt mycket. Detta tills stigningen upp mot Sofia kyrka började. 700 meter. Inte i höjdled som tur var men det gick ändå uppför så länge. Stigningen var dock rätt okej. Jag försökte behålla frekvensen på stegen men göra dem kortare. Det var mest den allra sista biten upp mot själva kyrkan som var jobbig. Väl uppe låg jag nästan 1.40 efter min virtuella partner. Jag tänkte att det var rätt okej ändå. Det var bara ca fyra kilometer kvar om jag mindes rätt och jag kunde nog ta in lite på det. Kanske kunde jag slå mitt personbästa på 46.53, d.v.s. 1.53 efter partnern.

Vad jag inte helt räknat med var dock att det kom flera tunga backar till. Jag hade bara räknat med en till. Till slut var jag uppe i över två minuter efter min partner. Men då blev det flackt. Jag rusade som bara den för att springa den sista kilometern så snabbt som möjligt. Jag verkade klarat den på runt 4.10 vilket jag tycker känns helt okej. Jag var bara 1.40 efter min partner när jag gick i mål och borde slagit mitt personbästa. Då bläddrade jag vidare på klockan och såg min verkliga sluttid: 47.30. 50 sekunder sämre än partnerskärmen på klockan påstod. Den hade ljugit för mig. Hade jag vetat det hade jag kanske lyckats ta till några extra krafter och kommit ifatt ännu mer. Så jag var lite besviken direkt när jag kom i mål men nu när jag smält det hela lite så inser jag att det var ett bra lopp. Bara 37 sekunder sämre på en mycket tyngre bana och två veckor efter en ironman. Det känns faktiskt helt okej. PB borde kunna sänkas en del på Hässelbyloppet om två månader tycker jag.

Det allra bästa med kvällen är nog dock att jag för första gången lyckades slå Björn i ett lopp. Jag tog honom med över fyra minuter då han sprang in på patetiska 51.51.

Kalmar Triathlon 2009

Kort rapport. Min andra ironman. Jag kan avslöja redan från början att jag klarade den för det vet nog de flesta av er redan. Simningen gick så där. Jag verkar ha problem med att komma igång. Får svårt att andas och måste övergå till bröstsim då och då. Det känns ganska irriterande. Och sen när jag ska frisimma så är det folk i vägen som trots sitt eget frisim simmar väldigt långsamt. Nu i efterhand har jag insett att jag nog var för snäll som skulle hitta ett mellanrum hela tiden. Nästa gång simmar jag nog över dem faktiskt. Jag stod längst fram i min grupp (precis bakom tävlingsgruppen) så om folk är långsamma framför mig så borde det bero på att de ställt sig fel och får skylla sig själva lite. (Det råder självseedning vid simstarten i Kalmar.) Det sägs även att det hör till att bli översimmad, sparkad, slagen, skallad, nerdragen under vattnet m.m. vid triathlonsimning så ingen borde bli överraskad.

Till skillnad från förra året så var det inte vindstilla under första varvet på simningen (man kör två varv på vardera 1930 meter). I stället var det rejäla vågor redan från början. Efter ett tag när jag börjat bli uppvärmd kunde jag dock komma igång ordentligt med frisimmet och då gick det bättre att klara av vågorna också. Efter det så hände inget mer spännande på simningen och andra varvet gick bara 54 sekunder långsammare än det första till skillnad från förra årets sju minuter. Simtiden slutade på 1.19.23, åtta minuter snabbare än 2008.

Växlingstiden till cyklingen halverade jag från året innan ner till 2.43. Det kändes bra men det går att slipa ytterligare på den tiden känner jag.

I början av cyklingen hade jag en brännande känsla i låren, lite som mjölksyra. Jag hade även känt den dagen innan när jag gick i trappor. Det gjorde mig lite orolig. Som tur var så försvann den dock efter första sträckan (man kör ett sexmilsvarv tre gånger och varje varv går tre mil ut och tre mil in på samma väg).

Första varvet gick bra. Inte speciellt trött men jag tror jag tog i mer än förra året. Alltså, det gick ju snabbare men jag tog även i hårdare i förhållande till hur tränad jag är. Sen är det förstås möjligt att det var dumt när det blir dags för löpningen. Det blåste för övrigt oerhört mycket på vägen ut. Speakern sa till och med att det aldrig blåst så mycket under tävlingens historia. Vid flera tillfällen låg jag bara strax över 25 km/h men trots det så kändes det inte som att min tid skulle bli dålig. Kanske tänkte jag att vinden skulle gå åt andra hållet på vägen tillbaka. Så är ju dock inte alltid fallet. Alltför ofta känns det som att vinden vänder precis när man tror att det ska gå lättare. Den här dagen höll den dock kvar sin riktning och tillbakavägen innehöll flera sträckor med snitt över 40 km/h.

P.g.a. att mot- och medvind i princip tog ut varandra så gick första varvet nästan 13 minuter snabbare än förra året och detta trots att jag som sagt inte slitit ut mig så mycket. Andra varvet gick och kändes ungefär likadant. Nästan 22 minuter snabbare än året innan (jag var mycket långsammare på de två sista varven 2008). Det sista varvet började det dock gå segare. Jag tyckte det var ordentligt jobbigt på vägen ut och jag bara längtade tills det skulle vara över och jag skulle få börja cykla. Man skulle kunna säga att jag hade en lite svacka här mellan 12 och 15 mil. Motvinden gjorde nog sitt där också. Svackan vände dock nästan helt när jag väl fått vända och det blev lite medvind. Helt plötsligt kändes det ganska bra igen, även om jag så klart fortfarande såg fram lite emot att få gå av cykeln. Sista varvet gick 20 minuter snabbare än förra året.

När jag kom in mot växlingsområdet så gjorde jag mig i ordning genom att öppna upp skorna och sätta fötterna ovanpå dem så att jag bara hade att hoppa av cykeln när jag skulle in mot växlingen. Det jag inte hade tänkt på var dock att efter att ha suttit på cykeln i 5.40.27 utan en enda paus (jag har aldrig suttit så länge utan att gå av tidigare) så var det cykling som mina ben var vana vid, inte löpning. Detta gjorde att mina ben inte klarade av mitt planerade snygga hopp av från cykeln när den fortfarande rullade. I stället så valde de att vika sig under mig och jag ramlade framåt och slog i vänster knä, armbåde och axel och höger knä och underarm samtidigt som cykeln kom flygande över mig och landade uppochner. En sko och båda flaskorna lossnade från cykeln. Som tur var fanns det hjälpsamma funktionärer där och jag kunde komma upp ganska snabbt med alla mina saker med mig. Det jag märkte där och då var att det blödde på vänster knä och armbåge men att jag i alla fall kunde gå. Det jag tänkte var att bara jag kom iväg ut på löpningen så fick jag oroa mig för att inte kunna springa sen. Det gick bra. Jag var ganska snabb i växlingen och gjorde den på 1.34, nästan tre minuter snabbare än förra året. Vad i hela friden gjorde jag under de extra minuterna egentligen?

Början på löpningen kändes bra. Väldigt snabb, ca en minut snabbare per kilometer än min plan, men så är det efter att man cyklat så jag försökte dra ner på tempot och lyckades väl efter nån halvmil ungefär. Sen fortsatte det att sjunka tyvärr men det är en annan sak. Löpningen var också en trevarvsbana, 14 km per varv. Ut och tillbaka sker på samma gångväg så man möter alla i loppet. Eller en sån som jag möter alla i loppet. De snabba hinner i mål innan de sista hunnit in från cyklingen men så fort har jag inte lärt mig att göra en ironman än. Första varvet kändes ganska bra. Speciellt när jag nu äntligen hade tillgång till colan och chipsen som fanns i vätskestationerna under löpningen. Som jag hade sett fram emot det.

Ganska snart under andra varvet så började benen göra riktigt ont. Jag ville väldigt gärna börja gå. Sen började jag tänka på hur mycket extra tid det skulle ta och att det skulle förstöra hela min ordentliga förbättring under cyklingen och det skulle ju vara väldigt trist. Så jag fortsatte springa, om än ganska långsamt. Mot slutet av andra varvet började jag räkna lite. Hade väl inte riktigt vågat innan för man vet inte vad som kan hända i slutet på löpningen. Jag kom i alla fall fram till att om jag ökade farten lite och lyckades hålla den farten så skulle jag klara tolv timmar och kanske till och med 11.53 som var en timme bättre än min tid förra året. På något sätt lyckades jag ta fram den där extra mentala styrkan och klarade av att hålla tillräckligt hög hastighet för att nå mitt mål. De sista fyra kilometerna kändes till och med ganska korta. De brukar annars vara de allra längsta i i princip alla lopp. Jag gick i mål på tiden 11.48.11. Mer än en timme bättre än förra året.

Jag har sprungit sex stycken maraton. På fyra av dem har jag gått in i väggen och energin har tagit slut helt och hållet. De andra två är mina ironmanmaror. Tydligen går det mycket bättre när jag simmat och cyklat väldigt långt innan jag börjar springa.

När jag gick in i mål stod Björn och väntade på mig och hjälpte mig hitta sjukvårdare som gjorde rent mina sår på knä och armbåge. Och där fick jag ju förresten nytta av att ha rakade ben också. Lättare att rengöra sår utan hår som är i vägen.

På en av bilderna lite högre upp så ser ni för övrigt hur otroligt trött och sliten man ser ut efter man äntligen gått i mål på en ironman. Helt galet.

Den sista bilden visar det trevliga skavsåret jag fick av våtdräkten. Men sånt hör till.

Okej, det blev väl inte en så kort rapport ändå. Det är tydligen svårt att dra ner på berättelsen om man ändå ska berätta den.

Nästa lopp är Midnattsloppet på lördag (10 km). Ångrar att jag anmälde mig dit. Speciellt att jag anmälde mig till grupp 1C. I den gruppen springer man under 45 minuter. Jag har ingen möjlighet alls att hålla det tempot. Vet inte riktigt hur jag tänkte. Ganska snabbt kommer jag vara ifrånsprungen och springa helt själv där på Ringvägen. Ett tag efter det så kommer grupp 2 att komma ifatt mig. Det känns lite pinsamt till och med. Men nu är det som det är.