Kalmar Triathlon 2009

Kort rapport. Min andra ironman. Jag kan avslöja redan från början att jag klarade den för det vet nog de flesta av er redan. Simningen gick så där. Jag verkar ha problem med att komma igång. Får svårt att andas och måste övergå till bröstsim då och då. Det känns ganska irriterande. Och sen när jag ska frisimma så är det folk i vägen som trots sitt eget frisim simmar väldigt långsamt. Nu i efterhand har jag insett att jag nog var för snäll som skulle hitta ett mellanrum hela tiden. Nästa gång simmar jag nog över dem faktiskt. Jag stod längst fram i min grupp (precis bakom tävlingsgruppen) så om folk är långsamma framför mig så borde det bero på att de ställt sig fel och får skylla sig själva lite. (Det råder självseedning vid simstarten i Kalmar.) Det sägs även att det hör till att bli översimmad, sparkad, slagen, skallad, nerdragen under vattnet m.m. vid triathlonsimning så ingen borde bli överraskad.

Till skillnad från förra året så var det inte vindstilla under första varvet på simningen (man kör två varv på vardera 1930 meter). I stället var det rejäla vågor redan från början. Efter ett tag när jag börjat bli uppvärmd kunde jag dock komma igång ordentligt med frisimmet och då gick det bättre att klara av vågorna också. Efter det så hände inget mer spännande på simningen och andra varvet gick bara 54 sekunder långsammare än det första till skillnad från förra årets sju minuter. Simtiden slutade på 1.19.23, åtta minuter snabbare än 2008.

Växlingstiden till cyklingen halverade jag från året innan ner till 2.43. Det kändes bra men det går att slipa ytterligare på den tiden känner jag.

I början av cyklingen hade jag en brännande känsla i låren, lite som mjölksyra. Jag hade även känt den dagen innan när jag gick i trappor. Det gjorde mig lite orolig. Som tur var så försvann den dock efter första sträckan (man kör ett sexmilsvarv tre gånger och varje varv går tre mil ut och tre mil in på samma väg).

Första varvet gick bra. Inte speciellt trött men jag tror jag tog i mer än förra året. Alltså, det gick ju snabbare men jag tog även i hårdare i förhållande till hur tränad jag är. Sen är det förstås möjligt att det var dumt när det blir dags för löpningen. Det blåste för övrigt oerhört mycket på vägen ut. Speakern sa till och med att det aldrig blåst så mycket under tävlingens historia. Vid flera tillfällen låg jag bara strax över 25 km/h men trots det så kändes det inte som att min tid skulle bli dålig. Kanske tänkte jag att vinden skulle gå åt andra hållet på vägen tillbaka. Så är ju dock inte alltid fallet. Alltför ofta känns det som att vinden vänder precis när man tror att det ska gå lättare. Den här dagen höll den dock kvar sin riktning och tillbakavägen innehöll flera sträckor med snitt över 40 km/h.

P.g.a. att mot- och medvind i princip tog ut varandra så gick första varvet nästan 13 minuter snabbare än förra året och detta trots att jag som sagt inte slitit ut mig så mycket. Andra varvet gick och kändes ungefär likadant. Nästan 22 minuter snabbare än året innan (jag var mycket långsammare på de två sista varven 2008). Det sista varvet började det dock gå segare. Jag tyckte det var ordentligt jobbigt på vägen ut och jag bara längtade tills det skulle vara över och jag skulle få börja cykla. Man skulle kunna säga att jag hade en lite svacka här mellan 12 och 15 mil. Motvinden gjorde nog sitt där också. Svackan vände dock nästan helt när jag väl fått vända och det blev lite medvind. Helt plötsligt kändes det ganska bra igen, även om jag så klart fortfarande såg fram lite emot att få gå av cykeln. Sista varvet gick 20 minuter snabbare än förra året.

När jag kom in mot växlingsområdet så gjorde jag mig i ordning genom att öppna upp skorna och sätta fötterna ovanpå dem så att jag bara hade att hoppa av cykeln när jag skulle in mot växlingen. Det jag inte hade tänkt på var dock att efter att ha suttit på cykeln i 5.40.27 utan en enda paus (jag har aldrig suttit så länge utan att gå av tidigare) så var det cykling som mina ben var vana vid, inte löpning. Detta gjorde att mina ben inte klarade av mitt planerade snygga hopp av från cykeln när den fortfarande rullade. I stället så valde de att vika sig under mig och jag ramlade framåt och slog i vänster knä, armbåde och axel och höger knä och underarm samtidigt som cykeln kom flygande över mig och landade uppochner. En sko och båda flaskorna lossnade från cykeln. Som tur var fanns det hjälpsamma funktionärer där och jag kunde komma upp ganska snabbt med alla mina saker med mig. Det jag märkte där och då var att det blödde på vänster knä och armbåge men att jag i alla fall kunde gå. Det jag tänkte var att bara jag kom iväg ut på löpningen så fick jag oroa mig för att inte kunna springa sen. Det gick bra. Jag var ganska snabb i växlingen och gjorde den på 1.34, nästan tre minuter snabbare än förra året. Vad i hela friden gjorde jag under de extra minuterna egentligen?

Början på löpningen kändes bra. Väldigt snabb, ca en minut snabbare per kilometer än min plan, men så är det efter att man cyklat så jag försökte dra ner på tempot och lyckades väl efter nån halvmil ungefär. Sen fortsatte det att sjunka tyvärr men det är en annan sak. Löpningen var också en trevarvsbana, 14 km per varv. Ut och tillbaka sker på samma gångväg så man möter alla i loppet. Eller en sån som jag möter alla i loppet. De snabba hinner i mål innan de sista hunnit in från cyklingen men så fort har jag inte lärt mig att göra en ironman än. Första varvet kändes ganska bra. Speciellt när jag nu äntligen hade tillgång till colan och chipsen som fanns i vätskestationerna under löpningen. Som jag hade sett fram emot det.

Ganska snart under andra varvet så började benen göra riktigt ont. Jag ville väldigt gärna börja gå. Sen började jag tänka på hur mycket extra tid det skulle ta och att det skulle förstöra hela min ordentliga förbättring under cyklingen och det skulle ju vara väldigt trist. Så jag fortsatte springa, om än ganska långsamt. Mot slutet av andra varvet började jag räkna lite. Hade väl inte riktigt vågat innan för man vet inte vad som kan hända i slutet på löpningen. Jag kom i alla fall fram till att om jag ökade farten lite och lyckades hålla den farten så skulle jag klara tolv timmar och kanske till och med 11.53 som var en timme bättre än min tid förra året. På något sätt lyckades jag ta fram den där extra mentala styrkan och klarade av att hålla tillräckligt hög hastighet för att nå mitt mål. De sista fyra kilometerna kändes till och med ganska korta. De brukar annars vara de allra längsta i i princip alla lopp. Jag gick i mål på tiden 11.48.11. Mer än en timme bättre än förra året.

Jag har sprungit sex stycken maraton. På fyra av dem har jag gått in i väggen och energin har tagit slut helt och hållet. De andra två är mina ironmanmaror. Tydligen går det mycket bättre när jag simmat och cyklat väldigt långt innan jag börjar springa.

När jag gick in i mål stod Björn och väntade på mig och hjälpte mig hitta sjukvårdare som gjorde rent mina sår på knä och armbåge. Och där fick jag ju förresten nytta av att ha rakade ben också. Lättare att rengöra sår utan hår som är i vägen.

På en av bilderna lite högre upp så ser ni för övrigt hur otroligt trött och sliten man ser ut efter man äntligen gått i mål på en ironman. Helt galet.

Den sista bilden visar det trevliga skavsåret jag fick av våtdräkten. Men sånt hör till.

Okej, det blev väl inte en så kort rapport ändå. Det är tydligen svårt att dra ner på berättelsen om man ändå ska berätta den.

Nästa lopp är Midnattsloppet på lördag (10 km). Ångrar att jag anmälde mig dit. Speciellt att jag anmälde mig till grupp 1C. I den gruppen springer man under 45 minuter. Jag har ingen möjlighet alls att hålla det tempot. Vet inte riktigt hur jag tänkte. Ganska snabbt kommer jag vara ifrånsprungen och springa helt själv där på Ringvägen. Ett tag efter det så kommer grupp 2 att komma ifatt mig. Det känns lite pinsamt till och med. Men nu är det som det är.

Sedda filmer:
Balls Out - The Gary Houseman Story (2009)
Tideland (2005)
Sommaren med Göran - En midsommarnattskomedi (2009)
Marley och jag (2008)
W. (2008)

0 tankar kring ”Kalmar Triathlon 2009

  1. koolt! Både blodutgjutelse och nackskador! (och en timmes förbättring)
    Nästa gång du ska ha våtdräkten på dig får du smörja in dig med Sportslick i nacken (finns på OL-butiken på kungsholmen eller i min ultralåda).
    Lycka till på lördag! Jag ska försöka ta med mig johan så vi kan heja på dig!

  2. Vi kör igen nästa år. då kommer vädret att vara bättre. Dessutom behöver vi lite ironmans i benen inför Norseman Xtreme Triathlon.

  3. morrty: Jag var ju fullt medveten om att jag skulle få skavsår men jag tänkte att det hör till. Man ska heller inte krångla för mycket inför lopp. Det var ju inget som skulle påverka mitt prestation, bara svida till lite då och då. Jag håller utkik efter er på lördag.

    Fredde: Det gör vi ju. Men det är bra att ha kört när det varit jobbigt väder. T.ex. kommer det ju inte vara bättre väder på Lanzarote. Och på Norseman blir det väl snöstorm som vanligt.

  4. Jag ser fram mot snöstormen på Norseman. Vad som helst är bättre än varm sol och vind.

    Jag ser även fram mot dina bloggrapporteringar kring sthlm marathon och göteborgsvarvet förra året.

  5. Kul att min cykel skymtar till lite på en bild där.

    Om du inte vill köra på 45 minuter på lördag kan du köra med vårt postengäng. Vi tänkte spexa och skoja och dela ut godis. Beräknar köra på 50 minuter. Tror det kan bli kul

  6. Tack för erbjudandet men jag får väl vara bakdelen i så fall antar jag så jag tror jag hoppar över det. Ska nog i alla fall försöka göra ett bra lopp så får vi se hur det går.

  7. Jag tror du klarar 45 minuter. Det är bara att ta i. 45 minuter är inte så länge som det är jobbigt.

  8. Jag springer såklart under 45 min. Men som jag sa till Morry, backar är bara flack mark som lutar uppför.
    Du måste bara ta i lite mer men det klarar du av!

  9. Jag ska påminna dig om dessa kommentarer under Norseman där målet ligger 1,8 km högre upp än starten.

  10. Jag tror det är bra för oss att göra Norseman. Allt annat kommer att vara skitlätt i jämförelse.

  11. Så är det faktiskt. Om man inte gör en trippel ironman eller nåt sånt förstås. Det finns alltid saker som är värre.