månadsarkiv: januari 2010

Sammanfattning av 00-talet – år 2009

På nyårsdagen såg jag och Fredrik de fyra Alienfilmerna. Hanna fick tyvärr lov att jobba det här året och började sitt eget filmmaraton lite senare på dagen.

Under våren köpte jag en ny hårddisk till min stationära dator då den gamla sedan länge varit i princip full och jag ville slippa hålla koll på det hela tiden. Det blev en disk på 2 TB vilket gjorde att jag då fick 360 gånger mer hårddiskutrymme i min dator än jag hade år 2000.

Även det här året åkte släkten på mammas sida på en 24-timmarskryssning till Åland. Det var kul att träffa alla igen. Det är annars inte så ofta nuförtiden.

För några år sedan så fick Fredrik ett boktips av sin kompis Jonathan som han förde vidare till mig och av någon anledning gick jag med på att köpa Ray Kurzweils The Singularity is Near. Det tog dock till 2009 innan jag gav mig på att läsa den. Jag fastnade ganska snabbt. Man kan säga att grundidén i boken är att den teknologiska utvecklingen inte är linjär utan exponentiell, d.v.s. utvecklingen går inte lika snabbt hela tiden utan hastigheten ökar (se t.ex. Moores lag) och det kommer märkas radikalt de närmaste årtiondena. Att det sker när det gäller datorer har nog de flesta redan märkt och jag har nämnt några av mina egna upplevelser av det i de här inläggen om mitt senaste årtionde. Men när fler och fler områden blir informationsteknologier så kommer det märkas även där, som t.ex. energiproduktion och medicin. Detta kommer förändra världen radikalt och mycket snabbare än människor normalt tror då vi gärna tänker linjärt. Den största insikten jag fått från det här (och egentligen även från t.ex. Aubrey de Greys forskning om att bota åldrande) är att det inte alls är säkert att jag kommer behöva dö eller att det till och med är troligt att jag inte kommer behöva det. Jag vet att det här är väldigt kontroversiellt och att man säkert låter ganska dum i mångas öron men jag tror att det dels beror på att man alltid har dött, att det varit något oundvikligt så därför har man ganska snabbt förlikat sig med tanken att det så småningom kommer hända en själv och det är svårt att sen omvärdera allt och våga ta steget att hoppas på ett alternativ, och dels på att de inte läst in sig ordentligt på området.

I april fyllde jag 30 år. Det var en bra födelsedag där jag fick uteslutande väldigt bra presenter.

I maj fick min morfar en stroke. Den var ganska allvarlig och han fick svårt att prata och röra på sig. Det blev dock bättre med tiden och det såg relativt bra ut som jag förstod det. Sen dog min mormor plötsligt i slutet av juli. Det kändes oväntat och jag var inte alls beredd när mamma ringde och berättade. Två veckor senare fick morfar en stroke till och dog någon dag senare. Ingen i min närhet hade dött tidigare och jag hade aldrig varit på en begravning och nu var det plötsligt två personer på en gång. Det blev en gemensam begravning och den var mycket jobbigare än jag trodde den skulle vara.

I augusti gjorde jag min andra ironman, Kalmar Triathlon igen. Det gick en dryg timme snabbare den här gången trots att jag tränat ganska lite. 53 minuter var på cyklingen och resten i växlingarna och på simningen (löpningen gick lite långsammare faktiskt).

En av mina födelsedagspresenter var en hemlig resa från Fredrik, Hanna och Per. Den visade sig gå till Skottland och blev helt annorlunda än någon resa jag gjort tidigare. Jag är väldigt nöjd med den. Vi hyrde en bil och åkte runt i nästan hela Skottland. Det är väldigt fint där.

Det var sagt att förra året skulle bli det sista året med kalenderkvällar i Uppsala men det kom att arrangeras sådana även det här året, om än på ett lite annorlunda sätt. Per och hans kusin Petter gjorde den egna julkalendern Dopp i grytan och det var väl där jag hade min största medverkan i år som Stor-Anders. För den intresserade så är jag främst med i avsnitten 1, 3, 16 och 17. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att spela in de där scenerna. Jag känner mig inte så trygg i skådespelarrollen riktigt och var väl inte så jättenöjd med min insats men i alla fall några verkar ha gillat den som tur var. På själva kalenderkvällarna var min medverkan nog den sämsta någonsin för att jag kände att jag inte ville försaka nästan allt annat i mitt liv i tre veckor som jag gjort de tidigare åren. Lite tråkigt för jag gillar att vara där men jag vill även hinna göra andra saker.

Nyårsafton firades med Per från jobbet, hans flickvän Sofie och hennes kompis Maria hemma hos Maria. Det var en jättetrevlig kväll med god mat och kallt firande vid tolvslaget.

Antal sedda filmer: 138

Sammanfattning av 00-talet – år 2008

Året startade med Indiana Jones-trilogin hemma hos Fredrik och Hanna. Senare under året skulle nämligen den fjärde filmen ha premiär. Den blev dock inte lika bra som de första tre.

I början av året släppte det bara för mig med simningen. Helt plötsligt kunde jag simma hundratals och någon vecka senare tusentals meter frisim utan att stanna. Detta från att bara kunnat simma 50-100 meter och sen behöva pusta ut. Simningen i Kalmar började kännas överkomlig.

Min lillebror jobbade i Sälen under våren och bjöd upp mig dit i början av april. Vi skulle bl.a. åka skidor. Utför. Det hade jag aldrig gjort förut. Därför anlitade jag en personlig skidtränare så att jag skulle kunna bli sjukt bra på en gång. Det blev kanske inte riktigt så men jag kunde åka rätt okej ändå efter nån timme med honom. Utförsåkning var väldigt roligt. Ska nog göra det igen nån gång.

Under våren bestämde jag mig för att sluta raka huvudet. Jag hade gjort det sedan jag rakade av skägget tre år tidigare. Grejen med att raka huvudet är ju att man helt slipper tänka på någon frisyr eller att gå till frisören. Det är väldigt skönt. Men jag kände att det var dags att prova något annat igen så jag lät det växa ut. Ett bra val tycker jag nog ändå.

För att fira att min mormor och min morfar hade varit gifta i 60 år så åkte hela släkten på mammas sida på 24-timmarskryssning till Åland i april. Mina morföräldrar gillade Ålandskryssningar väldigt mycket. Det var en rolig resa.

I maj såg jag till slut De älskande vid polcirkeln. Den var faktiskt riktigt bra.

Min lillebror hade i juni blivit inbjuden till något som de kallade för midsommarfestival i Enköping och tog med mig. Det var en privat liten 48-timmarsfest i Bredsand i Enköping för drygt 100 personer med skattjakt, stafetter, brännboll, dragkamp och grejer. Väldigt kul visade det sig vara och jag träffade många människor som jag inte träffat sen jag slutade skolan.

Under sommaren åkte vi iväg med jobbet och körde gokart igen, min andra gång. Tror faktiskt det gick ytterligare lite sämre den här gången. Men det är roligt i alla fall.

Efter att ha sett Arrested Development blev man sugen på att åka Segway så jag och Björn bestämde oss för att göra det. Vi startade i ett garage under Gallerian för att komma in i det och sen fick vi åka ut på Djurgården. Jag gillade det. Det var nog lite roligare än jag trodde det skulle vara till och med.

I augusti var det till slut dags för att försöka mig på det här med en ironman. Jag, Björn, Fredrik och Paulina åkte till Kalmar där jag och Björn skulle tävla. Jag har skrivit om det förut så jag ska inte säga mer än att det gick över förväntan och jag kom in på 12.53.04. Och simningen gick bra.

I slutet av sommaren åkte jag till Tallinn några dagar. Gick mest bara runt och tittade i staden och åt på olika ställen.

Under det här året hade Per och jag tillsammans med alla oerhört vänliga vänner som ställde upp varit i alla fall lite bättre på det här med att spela in julkalender så i december lyckades vi faktiskt bli klara med vår följetong som påbörjades 20 månader tidigare och skulle kallas Kristallen. Det var väldigt stressigt mot slutet som vanligt när man gör något som har en deadline men i alla fall det första avsnittet hann klippas klart till kalenderkvällarnas start den 1 december. Det är klart att en del saker kunde gjorts bättre men på det stora hela så känner jag mig rätt nöjd med resultatet.

Nyår firade jag sjuk hemma chattandes med Pers kusin John-Robin om ett matteproblem. Inte en helt misslyckad nyårsafton tycker jag.

Antal sedda filmer: 170

Sammanfattning av 00-talet – år 2007

Valet för filmmaratonet på nyårsdagen blev den här gången Mission: Impossible-trilogin. Samma dag så började jag, Fredrik, Hanna och hennes kompis Mia vika papperstranor (möjligtvis började nån av oss lite senare). Det är nämligen så att om man viker 1000 papperstranor under ett år så får man evig lycka. Vi tänkte att det lät trevligt och började på projektet. Vi hade faktiskt försökt även något år tidigare men det slutade inte lika bra.

Någon gång där i februari så började jag träna regelbundet. Det hade jag inte gjort sedan jag tränade taekwondo nån gång på 90-talet. Det tog alltså sex år från Anders Szalkais motiverande mara till att jag kom igång på riktigt men det var bara inte riktigt rätt tidpunkt tidigare. Även om jag haft vissa kortare uppehåll p.g.a. sjukdom eller lite för ordentlig vila efter något större lopp så kan man nog säga att jag tränat regelbundet sedan februari 2007, dock med väldigt varierande mängd.

I slutet av mars frågade Per mig om jag ville med till deras stuga i Undersåker strax utanför Åre för att spela in en helt egen julkalender med en ordentlig handling. Jag sa ja. Och så skulle vi tydligen åka skidor också. Så i början av april åkte jag dit. Sex timmar på tåg och buss tog det men det gick snabbt. Jag gillar att åka tåg och buss. Eller i alla fall tåg. Men buss är rätt okej det också. (Red.: Per påpekade att det nog var tåg hel vägen och det var det ju så klart. Jag blandade ihop med en annan resa.)

Det var kallt där uppe och vattnet till stugan hade frusit så det fanns t.ex. ingen dusch. Det är lite obekvämt när sånt händer men det löste sig på lite olika sätt. Mitt första skidpass på hur länge som helst (säkert nästan tjugo år och då kan man nog inte ens säga att jag åkte på riktigt) tog två timmar. Ett bra pass kan man tänka men inte lika bra när vi bara kom en mil. Och det var ingen fika eller nåt heller, vi kämpade hela vägen. Jag säger vi för Per var med mig men han kan det här med skidning så den låga hastigheten var helt och hållet mitt fel.

Filmningen gick okej men vi hann inte alls så mycket som vi ville. Jag tror Per hade tänkt att vi skulle bli klara till och med men riktigt så blev det inte. Vi fick fortsätta när vi kom hem.

Under sommaren började jag och Björn prata om att nån gång göra en ironman (3,8 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning). Vi behövde alltså dels lära oss simma (att bröstsimma var nog aldrig riktigt ett alternativ) och dels köpa en cykel utöver den löpning vi redan höll på med. Vår plan blev att köra Kalmar Triathlon 2009. Det lät som tillräckligt med tid för att man skulle hinna bli förberedd. Sen kom Björn med förslaget att vi skulle köra redan 2008 och eftersom jag är så otroligt optimistisk med vad jag tror att jag kan klara av så sa jag ja. Vi skaffade därför varsin racercykel och anmälde oss till en crawlkurs till hösten. Nu var det bara att träna kvar.

I början av hösten var det dags för en ny mobiltelefon igen. Den här gången blev det en Sony Ericsson P1i, min första smart phone och jag kommer aldrig gå tillbaka. Som jag sa till Björn häromdagen så är telefonsamtal och SMS det minsta jag använder mobilen till nuförtiden och den här startade det.

I oktober var jag med om min första svensexa. Det var Emil som skulle gifta sig. Det var roligare än man tänker sig att svensexor är. Lite paintball, lite musikstudioinspelning, lite middag, lite bowling och sen ett litet avslut på Joar.

Lite senare samma månad reste jag till Palma på Mallorca och drack världens godaste dryck som visade sig vara honungsmelonjuice. En annan sak jag gillade där var att vid stranden så fanns det en löp- och träningscykelbana som hade förbudsskyltar mot gång och vanlig cykling.

Under hösten köpte jag min första platta teve. Storleken blev 40″ och ett år senare kostade den 2 500 kr mer att köpa. Jag kan inte annat än utgå ifrån att det är begagnade LCD-teveapparater man borde hålla på med. Där kan man nog tjäna hur mycket pengar som helst.

I november hade jag gått ner 20 kilo under det senaste året. En bra start.

Någon gång i oktober eller november insåg jag och Per att det inte skulle vara möjligt att hinna klart med vår julkalender. Projektet blev lite större än vi tänkt oss och det fanns helt enkelt inte tillräckligt med tid så vi fick lägga ner idén. Nu hände dock något galet. När kalenderkvällarna drog igång så visade det sig att Per i stället hade spelat in en annan kalender. Mer inslagsinriktad, men ändå. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur han hann med det.

Några av kalenderkvällarna höll jag och Fredrik i då Per var bortrest och på en av dem hade vi tema papperstranor där vi skulle vika de sista. Vi hade nämligen alla lyckats komma väldigt nära 1000 stycken. Eller vi gjorde i alla fall det de sista dagarna inför den här kvällen. Jag sov mycket mindre än vanligt och fick jack och förhårdnader på mina fingrar av allt vikande men det var det givetvis värt. Speciellt nu i efterhand när man vet hur lyckligt ens liv har blivit. Fredrik har dock haft lite otur med det där.

Nån gång i december bestämde jag mig för att hoppa från 10:an. Jag har aldrig gjort det och tänkte att det vore kul. Jag och Fredrik bestämde datumet till 23:e december och tog oss då till Fyrishov i Uppsala. Men jag klarade det inte. Jag tycker inte att jag brukar vara överdrivet rädd för saker som det inte är rationellt att vara rädd för men den här gången var jag det. Jag kom till femman sen gick vi till äventyrsbadet i stället

Nyårsafton började med ett nytt försök att hoppa från 10:an. Fredrik och Hanna var med som stöd. Jag hade en ny plan den här gången. Förra gången gick jag upp på avsatsen, tittade ut över kanten, funderade och höll på. Det var fel tänkte jag. Den här gången skulle jag bara gå rätt ut när jag kom upp och sen hoppa på en gång. Det funkade. Jag hoppade från 7:an först och sen tog jag 10:an och det var jättekul! Fast kulheten kom först när jag hade klivit ut från avsatsen och var på väg ner. Men jag gjorde det i alla fall.

Firandet av det nya året skedde hos Mia och Viktor. Det var en rolig kväll med middag, Guitar Hero och sånt. Mia hade satt upp sina papperstranor på väggen. Det blev riktigt snyggt tycker jag.

Antal sedda filmer: 144

Sammanfattning av 00-talet – år 2006

Jag glömde nämna att jag, Fredrik och Hanna 2005 började med traditionen att på nyårsdagen ha en filmmaratondag. Då såg vi Sagan om ringen-trilogin och det här året blev det The Matrix-trilogin.

Under våren köpte jag min första laptop. Jag hade länge varit skeptisk till att ha en sådan då det skulle kräva att jag tog ett steg tillbaka i jämförelse med prestandan på min stationära. Nu hade jag dock ett jobb och kunde lägga ner hur mycket pengar som helst på en ny dator så jag tog steget. Jag tror inte jag kommer gå tillbaka. Laptopen jag har nu, som jag skaffade 2,5 år senare, har för övrigt bl.a. en bättre processor, dubbelt så mycket RAM-minne, inbyggd webbkamera och snabbare WiFi men kostade ungefär en sjättedel så mycket.

På den tiden spelade jag mycket mer biljard än jag gör nu (tyvärr) och var med i en biljardserie i Enköping. Det gick några matcher varje helg och sen var det final strax innan sommaren. Och jag vann hela serien! Fast det kändes lite orättvist för vi körde med handikapp och jag tycker inte riktigt att mitt handikapp stämde in med hur bra jag egentligen var så jag hade nog en liten fördel där. De andra hade dock inget emot det så jag antar att det var okej ändå. Björn kommenterade för övrigt mitt biljardspelande under vårterminen på följande sätt: “jag är besviken på att du håller på med slöaktiviteter som biljard.. Hoppas du hittar rätt snart igen.. lite besviken på riktigt är jag faktiskt..”

Den 6 juni såg jag den sista Star Trek-filmen och hade därmed gått igenom allt, både serier och filmer. Det tog ungefär två år, d.v.s. i genomsnitt ett avsnitt per dag. Jag tycker det var ganska bra gjort. Speciellt med tanke på att jag hade flera långa uppehåll. Nu känner jag mig inte bara mer kunnig i ämnet utan dessutom lite av ett fan. Det är faktiskt oftast ganska bra och ibland riktigt bra.

Ungefär en månad senare skulle jag och Esbjörn flyga luftballong. Världens största dessutom. Det blev en väldigt bra resa. Fin utsikt, trevligt sällskap och så en krasch med lite blodutgjutelse på slutet.

Ytterligare en månad senare var det dags för min första gokartupplevelse. Vi var några från jobbet plus Den riktige Johan som tog oss till banan en bit utanför Stockholm. Det var kul även om jag var bland de långsammaste.

Till det här årets Halloweenfest fick jag en idé som skulle visa sig vara ganska populär. Det började nästan ett år tidigare när jag satt hemma hos en vän och böjde till hönsnät för att vi skulle testa att göra oss lite papier-maché. På något sätt kom jag in på att forma nätet som Homer Simpsons huvud och tänkte att det vore kul att komma som honom. Det tog lite jobb men till slut fick jag till en bra kostym med egensydda byxor och skjorta, ett huvud i hönsnät och papier-maché, ett sexpack med Duff Beer och hembakade donuts i egentillverkad kartong. Jag vann för övrigt för bästa kostym på Halloweenfesten.

Det här året tog vi kalenderkvällarna till en ny nivå. Vi spelade in vår första egna julkalender som bestod av ett sammandrag av Kalender für alle. Att det var väldigt populärt märkte man på deltagarstatistiken där antalet unika besökare fördubblades från året innan till 78.

I december fick jag en lägenhet i Stockholm och flyttade hit. Några gillade inte platsen jag blivit tilldelad. De ogiillade det till och med till den grad att de gjorde en propagandavideo om Rågsved: Sveriges sämsta plats. Den har just nu över 13 000 visningar och nästan 100 kommentarer och många verkar inte gilla vad som sägs i den. Exempel på kommentarer är:

“asså hur fucking kan de snacka skit det är bland de bästa platserna på jorden…”

“Jävla Mamma Knullare era fittor kom till rågsved ni som snackar skit så kan vi ‘snacka'”

“Ni tror ni e så jävla coola när ni sitter vid eran data och snackar skit om Rgs124 <33 men kom till Rgs ska vi se vem som ser solljuset igen”

“FUUCK NO ! RGS är BÄÄÄSSSST !”

Nyår firades hos Per även detta år. Det blev lite bråkigt men det var inget som inte kunde ordnas upp innan alla gick hem.

Antal sedda filmer: 107

Sammanfattning av 00-talet – år 2005

På min födelsedag 2005 fick jag mitt första hotbrev i vilket jag blev hotad till livet. Än i dag vet jag inte vem som skickade det men jag lever fortfarande så det verkar som att det var en långsiktig plan de hade.

Björn och Maria hade i oktober året innan avslöjat att de gift sig i hemlighet och släkt och vänner saknade en bröllopsfest så i maj tog de tag i det och anordnade en kryssning till Åland med Birka Paradise. Vi var en hel del människor och hade väldigt roligt.

Den 17 maj kom och helt plötsligt så var jag en stolt ägare av ett ettårsskägg. Men jag tänkte vid det laget att det nog var dags att gå vidare. Nu hade jag testat det här med skägg. Jag bestämde att den 28 maj fick bli datumet då jag skulle raka mig.

Lite senare i maj var det dags att resa till Göteborg för att springa Göteborgsvarvet tillsammans med Per. Med på resan var även min lillebror och Esbjörn. Vi lånade Ödlans bil och Per klagar än idag över hur trångt han hade det. Jag svarade länge att han fick skylla sig själv när han inte har körkort och kunde byta av. Nu har han skaffat sig det och jag misstänker att den här resan var en stor del i det beslutet.

Precis innan starten på loppet så kom ett teveteam från TV4 fram till mig och ville intervjua mig. Efter standardfrågorna om det var första gången jag sprang och sånt så gick de in på mitt skägg, om det var till fördel eller nackdel etc., och jag insåg att det troligtvis var därför de valde mig. Tyvärr har jag inte sett klippet. Det skulle visas lokalt i Göteborgstrakten på kvällen som jag förstod det men vi hittade ingen som sett det.

Den 27 maj var jag på Popaganda. En dag innan den planerade rakningen. Jag hade inte berättat för någon och som vanligt kom det fram helt okända människor och berömde skägget. Jag var van nu. Det var i princip ofelbart att någon skulle komma fram och kommentera det när jag var på något festliknande. Den här dagen var det en som var extra fascinerad och gjorde lite att jag började fundera på om jag gjorde rätt om jag rakade mig.

Snart var det dagen därpå och min plan var att det skulle bli en stor skillnad på mig utseendemässigt så jag skulle raka även huvudet (dock inte med rakhyvel den här gången). Mina föräldrar hade klagat på skägget nästan varje gång jag träffat dem under det senaste året. För att skämta med dem så tog jag huvudet först och skickade sen ett MMS där jag skrev “Nu har jag rakat mig. Nöjda nu?”.

När jag stod framför spegeln och det var dags för resten så infann sig en väldigt jobbig känsla. Det här hade ju följt mig genom hela det senaste året. Flera nya vänner hade aldrig träffat mig utan skägg. Och jag tänkte på ett citat av David Dade: “A man’s beard is his most personal possession”. Det kändes oerhört svårt att göra det. Jag tror på riktigt att det tog trekvart innan jag verkligen lyckades raka något men efter de första stråna gick det snabbare. Jag sparade dock mustaschen då jag aldrig testat att ha det tidigare. På kvällen skulle jag på fest hos Jenny i Uppsala. Det var extra roligt då ingen där visste att jag rakat mig. De blev rätt överraskade.

Dagen efter skulle jag på Popaganda igen. På vägen dit åkte jag förbi Per i Tyresta för att visa upp mig. Han visste inget än och när han öppnade dörren så kände han först inte igen mig berättade han. Väl i Stockholm så hittade jag så småningom mina vänner så jag kunde överraska dem också. När Esbjörn skulle ansluta så letade han efter en kille i skägg och missade oss helt.

Några veckor senare åkte jag till Hultsfredsfestivalen. Jag minns inte mycket alls av det märker jag. Kommer t.ex. inte ihåg hur jag sov. Var det tält? Det låter konstigt att det skulle varit tält. Jag lämnar den resan tror jag och säger bara att jag var på Hultsfredsfestivalen det här året.

I början av augusti var det dags för nästa Ålandskryssning, den här gången med Pers gäng igen. Esbjörn följde ockå med. Jag och han gick iland i Mariehamn, åt frukost och besökte Pommern.

Per hade sin årliga Halloweenfest igen. Den här gången lade jag ner lite mer tid. Jag gjorde en tvångströja från grunden och med all perfektionism så tog det väldigt lång tid. Men det var kul. Jag syr alldeles för sällan.

Årets tredje Ålandskryssning startade den 19 november. Nu var det med Björn och Marias kompisar igen. Många besök där det här året men det är roliga resor. På morgonen var det dags för mig och Esbjörn att besöka Pommern igen.

I december var det dags för kalenderkvällar igen då det var så trevligt förra året. Den här gången blev jag lite av en medarrangör och var där fler gånger än Per faktiskt. Jag missade bara en gång och det var p.g.a. att jag gick till final i och vann en pokerturnering vilket jag inte riktigt planerat så det drog ut på tiden. Hade jag vetat att det skulle gå så bra så hade jag naturligtvis inte ställt upp i turneringen och därmed undvikit att missa kalenderkvällen.

I december började jag jobba på Fackförbundet ST där jag fortfarande är kvar och trivs.

Det var även dags att skaffa en ny telefon. Den här gången blev det en Sony Ericsson W900i. Har nog inget speciellt att säga om den förutom att jag gillade den.

Nyår firades hemma hos Per med smörgåstårta.

Antal sedda filmer: 251

Sammanfattning av 00-talet – år 2004

Inför vårterminen 2004 hade Jenny övertalat mig att vi skulle läsa Finska A ihop. Det kom att visa sig vara en väldigt bra idé. Från klassen blev vi nämligen några stycken som började träffas regelbundet och även om någon försvann där i början så ses vi andra i det så kallade finskagänget fortfarande då och då. Det viskas till och med om att två stycken ska gifta sig med varandra senare i år.

Efter att i flera år studerandes datavetenskap och läsandes diverse nördsidor regelbundet hört om det här Star Trek så bestämde jag mig för att jag behövde göra något åt problemet med att jag i princip inte hängde med alls när det kom på tal. Tidigare hade jag sett kanske tre av filmerna och, vad jag kan minnas, inte ett enda avsnitt av teveserierna. Jag bestämde mig för att ge det en ordentlig chans så att jag visste vad jag pratade om ifall jag skulle gå runt och säga att jag inte gillade det. Därför så började jag helt enkelt från början med originalserien från 1966 med avsikten att se alla teveserier (det finns hittills sex stycken om man räknar den animerade, vilket alla nog dock inte gör) och alla filmer (tio stycken då, elva nu och nästa år ska det komma ytterligare en). Antal teveavsnitt summerades till över sju hundra, d.v.s. till och med fler än Kvinnofängelset (692 st) så jag insåg att det kunde ta ett tag men det gjorde mig inget. Jag hade ingen direkt brådska.

Den 17 maj bestämde jag mig för att titta på en av Killinggängets Fyra små filmer: Ben & Gunnar – En liten film om manlig vänskap. Den kretsar mycket runt skägg den filmen. Så här skrev jag i dagboken den dagen: “Såg Killinggängets Ben och Gunnar i dag. Bestämde mig för att sluta raka mig.” Och så blev det.

Under sommaren var det dags för en ny telefon igen. Den här gången blev det Sony Ericssons första 3G-mobil, Z1010i. Den hade något så spännande som en plats för ett utbytbart minneskort och för att få plats med lite MP3:or så sprang jag genast och köpte det största som gick att sätta i den, ett kort på 128 MB för ca 700 kr. För samma pris idag så får man ett minneskort på 16 GB, d.v.s. 128 gånger större utrymme. Men jag minns att det var en väldans snygg påse jag fick i butiken.

En dag i början av augusti när jag ställde mig på vågen så visade den helt plötsligt en siffra mer än den gjort tidigare. Jag vägde tresiffrigt! Jag hade ju sparat skägg i nästan tre månader då så helt oväntat var det väl inte men ändå, tresiffrigt är lite respekt.

Någon vecka efter det så åkte jag ner till Lysekil för att fira min lillebrors födelsedags. Han säsongsjobbade där under sommaren. Med i bilen var även Per, Emil och den så kallade Ödlan. Vi gav lillebror en hoppborg i present. Utöver födelsedagsfirande så ägnade vi oss bl.a. åt bangolf och jag lyckades på något sätt slå banrekord för dagen.

I oktober åkte jag på kryssning till Åbo med Per och flera av hans kompisar. Det var en väldigt rolig och trevlig resa.

Ungefär en månad senare var det dags för Pers nästa Halloweenfest. Egentligen hade jag inte tänkt göra något speciellt. Hade fortfarande svårt för det här med att klä ut sig. Någon dag innan fick jag dock idén att jag skulle göra något zombieliknande. Jag var först inte så nöjd med resultatet. T.ex. misslyckades jag helt med sminkningen av benpipan som skulle sticka ut ur min vänsterarm. Det där med smink var tydligen svårare än jag tänkt mig. Men jag ändrade mig så småningom och kände mig rätt nöjd ändå.

Samma månad berättade Per för mig att han tänkte ha ett par kvällar i december där han bjöd in vänner och visade någon julkalender och bjöd på glögg, pepparkakor och sånt. Det skulle bli några trevliga kvällar där innan jul. Det blev lite fler än så, närmare bestämt 22 stycken kalenderkvällar. Han ville göra det ordentligt. Jag tyckte det var en trevlig idé och besökte därför 17 av kvällarna. Det var lite tunt med folk i början men sen blev det bättre.

Den 18 december var det julfest hos Per så jag passade på att ta på mig en tomtemössa och färga skägget vitt. En bit in på kvällen började folk höra av sig om att jag skulle åka till Orvars på Norrlands nation där de hade avslutningsfest. Så blev det så småningom också och det vita skägget var väldigt populärt.

Året avslutades med nyårsfest i Gamla stan hos Emma B (och nån till?). Jag minns att jag mötte en annan kille i skägg i trappan utanför och vi hälsade båda automatiskt på varandra. Mitt skägg hade vid den tiden tydligen blivit tillräckligt stort för att jag skulle vara välkommen in i skäggemenskapen.

Antal sedda filmer: 316

Sammanfattning av 00-talet – år 2003

I januari testade jag ännu en gång ett nytt läkemedel. Den här gången var det ett vaccin mot difteri. Det kunde vara bra att ha ett skydd tänkte jag. Ett plus var att jag inte fick några jobbiga bieffekter.

Mot slutet av januari var det dags för nästa resa. Vi flög och besökte min kusin Stefan i London. Han hade en lägenhet vid Hyde Park med en temperatur på runt 14 grader normalt. Till vårt besök hade han dock isolerat lite med bubbelplast så att det överhuvud taget gick att vara på undervåningen utan att röra på sig konstant. I London besökte vi Abbey Road, träffade Oscar Lisshagen, gick på Mamma Mia!, åt på Maoz Falafel, åkte till Elephant and Castle m.m.

Månaden efter var det Paris tur. Den här gången stod dock Per över så jag och Björn åkte själva. Det blev en dagsutflykt. Vi åkte dit på morgonen och hem på kvällen så vi fick lov att vara lite effektiva. När vi tillsammans med paret Håkan och Cissi som vi träffade på flygplatsen kommit in till Paris åkte vi och såg Eiffeltornet, sen Triumfbågen, sen Notre Dame, sen åt vi på Maoz Falafel och så avslutade vi med att demonstrera mot USA:s krig mot Irak (som precis brutit ut) tillsammans med 800 000 andra. Bush! Blair! Assassin!

På flyget hem träffade vi på Håkan och Cissi igen. Det visade sig att de också bara var där över dagen och att de bodde i Stockholm. Jag och Björn bodde i Enköping på den tiden men skulle ta bilen till Stockholm när vi kommit tillbaka till Sverige så vi erbjöd dem skjuts. De släpptes av på Kungsholmen och vi fortsatte hem till Signe som hade en liten tillställning efter demonstrationen tidigare på dagen. Bl.a. Andreas Lundberg var där och han irriterade sig över att jag inte hade sett De älskande vid polcirkeln när den gått på teve någon vecka tidigare. Det var ju en bra film sa han. Jag hade valt bort den för att recensenten i tevebilagan hade givit den ett lågt betyg. Man kan inte hinna se allt.

Fredagen den 9 maj kom Esbjörn förbi mig och lånade mitt busskort. Jag tror han skulle till Uppsala.

I slutet av våren började jag plugga inför att ta taxikort och i början av sommaren så gjorde jag slutprovet. Som jag minns det så var det inga större problem. Något som oroade mig lite var dock hälsokontrollen då min läkare berättade för mig att jag hade ett blåsljud på hjärtat som jag aldrig hört talas om tidigare. Det var dock väldigt svagt och när jag berättade att jag sprungit Göteborgsvarvet ett par veckor tidigare så sa han att det verkligen inte var något jag behövde oroa mig för. Men det är ändå trist att helt plötsligt få reda på att ens kropp inte är perfekt.

Under sommaren, hösten och vintern körde jag en hel del taxi i Uppsala. Det lärde mig att se den staden på ett helt nytt sätt. Tidigare visste jag faktiskt inte riktigt hur allt hängde ihop.

I juli var det dags för Arvikafestivalen igen. Den här gången var vi ganska många som åkte tillsammans men i min bil var det jag, Björn och Darkill. Det hatade tältet struntade vi i det här året och sov i bilen i stället; jag och Björn i framsätena och Emma där bak. Kanske inte perfekt men mycket bättre än tält i alla fall.

Nu var det länge sen jag, Per och Björn var på någon resa så vi tyckte det var dags igen. Den här gången bestämde vi oss för Amsterdam. När det började närma sig så visade det sig dock att Per hade bokat in sig på en annan resa så jag och Björn fick börja själva. Per kom ner några dagar senare. I Amsterdam var det oerhört varmt så man orkade inte göra så mycket som man kanske velat men några av de saker vi gjorde var i alla fall att åka spårvagn, tillbringa mycket tid inne i mataffärer (då man i Amsterdam kyler ner hela affären, inte bara kylrummet), se Terminator 3, äta på Maoz Falafel, åka på utflykt till en borg, åka färja, bli erbjudna droger helt öppet på gatan, åka båt i kanalerna m.m.

På hösten hade Per Halloweenfest. Jag hade dålig fantasi (eller dålig ork) så jag hade bara en lösmustasch på mig. Som bilden verkar visa så gjorde tydligen alkoholen det roligt ändå.

Runt jul skaffade jag mig en ny mobiltelefon, en Sony Ericsson T610. Det blev min första med inbyggd kamera. 0,3 megapixel om jag inte minns fel.

Antal sedda filmer: 430

Sammanfattning av 00-talet – år 2002

Under våren läste jag en kurs i teckenspråk men precis som med alla andra språk jag läst men sedan inte använt så har jag glömt det allra mesta.

Den 1 juni träffade jag motvilligt Per Myrsten hemma hos Björn. Tvärtemot vad jag trodde så blev det en väldigt lyckad kväll och vi har setts flera gånger sedan dess. Någon vecka senare skulle han på en fest hos några nya vänner i Uppsala och det bestämdes att jag skulle med. Av någon anledning fick vi för oss att jag skulle gå in i rollen som den stumme dansken Ado. Trots att jag förberett mig med ett litet block och en penna för att överhuvud taget kunna kommunicera något så kan jag avslöja att det var roligare före och efter än det var under tiden. Jag fick dock lite användning av mina teckenspråkskunskaper då en annan på festen också kunde lite.

I juli åkte jag till Arvikafestivalen och delade tält med Björn. Jag avskyr att sova i tält på festivaler. Man måste nog vara full för att inte ha något emot det så jag har ett problem där.

Mellan campingen och festivalområdet hade de ställt upp en kran för bungy-jumphoppning. Jag ville uppleva det igen och lade ut pengarna som krävdes. Jag trodde jag mindes hur det varit ett år tidigare men jag hade fel. När jag stod på avsatsen där uppe i kranen och tittade ner mot marken som jag strax skulle falla mot så hade jag känslan av att jag kommer slå i marken och att jag kommer dö. Det kändes verkligen i magen. Hade jag varit själv och inte betalat en massa pengar så hade jag mycket väl kunnat låta bli. Det här blev en ännu större upplevelse än året innan. Det är dock också den senaste gången jag hoppat för tillfället men förhoppningsvis blir det fler gånger.

I september började ett halvår av en resa per månad. Jag hade tidigare i mitt liv inte rest speciellt mycket men Björn och Per fick med mig på en hel del det kommande året. Vi började med Köpenhamn. Flyg till Malmö och sen tåg över Öresundsbron till Köpenhamn. Därmed så fick jag landa med flygplan för första gången. Vi tog taxi in till Malmö från flygplatsen. Per frågade chauffören om det inte var högre rånrisk om man, som en skylt i bilen gjorde, uppmanade passagerarna att betala med kontanter. Chauffören svarade att han hade en pistol vilket för honom verkade lösa problemet.

Innan tåget gick så hade vi några timmar över i Malmö som vi använde till att spela lasergame för första gången. Det var väldigt roligt tyckte jag och Björn. Per lyssnade inte på instruktionerna och missade att man måste hålla i vapnet med båda händerna för att kunna skjuta så han gillade det inte riktigt lika mycket.

Väl i Köpenhamn bodde vi på hotell, spelade tärning, skrattade åt all rolig danska (“Trimmes?”), besökte överskattade Tivoli och drev med scouter, satte igång hotellarm m.m.

Nästa resa var en kryssning till Helsingfors. Vi hittade ett glatt finskt gäng som vi hängde med fram till ankomst och det blev inte så mycket sömn första natten. Väl i Helsingfors var det som vanligt i Finland jättekallt men Sascha räddade oss från kylan och tog hem oss till sig och bjöd på hemlagad mat. Resan tillbaka blev lite lugnare bortsett från en kampsportsmatch på helikopterplattan.

Under hösten fick jag för mig att det skulle vara roligt om Björn och jag skulle byta namn till Kain och Abel. Han var snabbt med på idén och jag hette snart Lars Mattias Abel Wallander. Det ledde senare till det kanske inte direkt bästa smeknamnet Snabel vilket håller i sig än i dag. Till och med treåringar kallar mig det ibland och någon har satt det som mitt användarnamn på jobbet.

Oslo var destinationen för nästa utflykt. Den här gången hade vi bil som fordon. På den tiden var det bara jag som hade körkort så jag fick köra helt själv. Resan från Enköping till hotellet i Oslo tog elva timmar. Åtta timmar till Oslo och tre timmar irrande runt efter hotellet för att Per och Björn inte kunde läsa den norska kartan (Bygdøallén, inte Rugbyallén!). Per blev sjuk så han hann inte se så mycket annat än att en pizza i Norge faktiskt bara kostar 130 kr.

Hemma i Sverige igen bestämde jag mig till slut för att testa en sak jag funderat på ett tag, nämligen att raka av mig håret för första gången. Med rakhyvel skulle det vara dessutom. En kväll hemma hos Björn gjorde jag det med hans hjälp. Det kändes mycket ovant.

I november köpte jag ny mobiltelefon, en Sony Ericsson T68i. Den hade färgskärm och var den första mobiltelefonen i världen som kunde hantera MMS läste jag häromdagen. Nu utgår man sedan många år tillbaka ifrån att det är standard på telefonerna. Förutom på iPhone då.

I vår strävan efter att besöka så många huvudstäder i Norden som möjligt så åkte Björn, Per och jag till Stockholm och sov på hotell i december. Den här gången tog vi även med Emma alias Darkill. Det var en mycket trevlig helg där det mer var att umgås med sällskapet man var nöjd med än alla aktiviteter vi hittade på i huvudstaden (i princip inga).

Antal sedda filmer: 237

Sammanfattning av 00-talet – år 2001

Jag tänkte att jag måste testa att göra Mensas intelligenstest. Det hölls i en av universitetets föreläsningssalar i Uppsala och provet som lades framför mig hette Advanced Progressive Matrices. Testövervakaren sa ingenting och jag blev orolig för att jag hade hamnat på en tenta i någon matematikkurs. Kanske var redan det ett tecken på hur det skulle gå. Jag fick 31 eller 32 rätt av 36 om jag inte minns fel och det räckte inte alls för något medlemskap.

Telia började det här året att lansera de första ADSL-uppkopplingarna. Så fort det blev tillgängligt i mitt hus så beställde jag och jag fick då en uppkoppling med enorma 512 kbps. Den hastigheten är en hundradel av vad jag har idag.

En lördag i juni slog jag på teven medan jag städade. Det råkade vara Stockholm Marathon som visades. Jag fick svårt att slita mig när man fick följa Anders Szalkais löpning. Marockanen Rachid Ait-Bensalem ledde med tre minuter framför Szalkai när han som många andra före och efter honom plötsligt gick in i väggen med knappa milen kvar. Ryktet spreds till Szalkais öron och han såg sin chans. Han passerade Ait-Bensalem vid Vasaparken och vann på 2.18.17.

Det här kom att på sikt förändra min syn på träning väldigt mycket. Lördagen den 9 juni blev dagen då jag vände helt om och inte längre tyckte löpning var tråkigt. Det var visserligt inte kul (kul är faktiskt för clowner) men det viktiga var att det inte var tråkigt. Jag började springa då och då. Hittade halvmaratonet S:t Eriksloppet med hjälp av mitt nya bredband och jag och min storebror anmälde oss. Av någon anledning tyckte jag att 21 km var en bra distans för mitt första löplopp någonsin. Tre månader tränade jag och lyckades ta mig i mål på 2.08.18. Dagen efter kunde jag knappt gå.

Efter flera år av sporadiskt tränande med avsikten att någon gång börja träna regelbundet så började jag till slut under våren 2007 att träna på riktigt. Sedan löpstarten 2001 har jag gjort 40 olika lopp i löpning, simning, cykling, skidning och triathlon på distanser från 3 till 300 km och hittills gjort två ironmandistanser som nog är det jag är mest stolt över och jag känner att jag än har mycket kvar att uträtta inom det här området. Och allt detta är Anders Szalkais förtjänst för att han vann Stockholm Marathon i juni 2001 och lärde mig att löpning, och i längden även andra konditionssporter, inte behöver vara tråkigt.

I juli anordnades Enköpings Hamnfestival. Det är väl kanske inte världens mest spännande tillställning men detta år kunde man hoppa bungy-jump. Alltid (eller nån gång då och då i alla fall) beredd att prova nya saker så bestämde jag mig för att testa. Det var en otrolig upplevelse som jag har svårt för att jämföra med något annat. Den som inte provat borde göra det.

Efter bungy-jumphoppet så började jag prata om att hoppa fallskärm. Högre måste ju vara bättre tänkte jag. Som student så var det dock svårt med att skrapa ihop pengarna men räddningen kom i min mor som oväntat erbjöd sig betala. Jag bokade ett tandemhopp och tillsammans med Katja, Robert och hans flickvän Malin så besökte jag den lilla flygplatsen i Västerås. Efter en längre väntan på tidigare hoppare så började jag med ett konstant leende göra mig i ordning och gå mot flygplanet. Apropå flygplan förresten så hade jag aldrig varit i ett sådant tidigare. Det skulle med andra ord även bli första gången jag flög. Att för första gången landa med flygplan fick vänta till ett annat tillfälle.

Min första flygplansfärd gjordes i ett propellerplan utan sittplatser och med silvertejp över skarvarna i väggen. Som tur var hade jag en fallskärm på ryggen. Eller en stor och rolig människa vid namn Petter och därefter en fallskärm. Vi hoppade ut ur planet vid ca 4000 meters höjd. Ganska snart efter det rörde jag vid mitt första och hittills enda moln. Molnet tog snabbt slut och jag kunde se marken. Vi var väldigt högt uppe. Lite overkligt nästan. Sen vecklades fallskärmen ut och vi seglade långsamt mot marken. När vi landat kände jag en viss besvikelse måste jag erkänna. Det här var en helt annan känsla än bungy-jump. Kul och spännande och så men inte riktigt det där kittlandet i magen. Jag tror så här i efterhand att man nog egentligen inte bör jämföra dem för det är två helt olika saker och nu när jag skulle ta ut lite bilder till det här inlägget så känner jag ett visst sug ändå efter att göra det igen. Fast utan någon Petter på ryggen i så fall.

I augusti tröttnade jag på att ha reklam och andra begränsningar på min hemsida och skaffade mig mitt första egna domännamn: mattiasw.com. Det var ovanligt på den tiden. Idag är det många som har sina egna domännamn och själv tror jag att jag har sex stycken numera.

Under hösten hade priset på DVD-spelare sjunkit så pass lågt att jag hade råd med min första. 2000 kr kostade en spelare av märket Cyberhome. Den var trots det säkert både tio gånger dyrare och tio gånger större än vad man kan hitta idag.

Med säkert i alla fall lite hjälp från min nya DVD-spelare så såg jag under 2001 i genomsnitt en film per dag. Ett respektabelt antal tycker jag och nuförtiden är jag glad om jag når upp till en tredjedel av det under ett år.

Antal sedda filmer: 367

Sammanfattning av 00-talet – år 2000

Nu när 00-talet är slut så börjar man fundera på om det egentligen hänt något alls i ens liv de senaste tio åren. Det känns inte som att det är självklart att det är så. Därför kan det vara bra att gå igenom det lite noggrannare så man inte tycker att ens liv är totalt händelselöst. Här kommer min gissningsvis galet långa sammanfattning av lite av det som hänt mig de senaste tio åren. Troligtvis missar jag massor som jag borde ta med och tar med vissa saker som är ganska ointressanta men det får man leva med. Jag delar upp det på ett år i taget för att dels så är det väldigt långt och dels så får jag många fler inlägg på det sättet och det kan behövas här.

Jag har för övrigt upplevt fem decennier nu. Det låter både lite coolt och som att jag är väldigt gammal.

Under våren år 2000 flyttade jag hemifrån, från huset i Haga utanför Enköping till en etta på Fjärdhundragatan inne i stan. Första natten hade jag ett pass på mitt tidningsutdelarjobb. Jag kom hem runt sex på morgonen och skulle försöka sova med fönster mot Enköpings mest trafikerade gata. Van vid i princip total tystnad på landet så var det omöjligt. Jag vande mig dock vid ljudet redan efter ett par nätter.

För att tjäna lite extra pengar och för att det lät spännande testade jag ett ännu icke godkänt läkemedel på ett företag i Uppsala. I princip fick man 4000 kr för att några gånger komma till dem och sitta i en skön fotölj och se på film medan de höll koll på en så att man inte fick någon akut chock av sprutan de just satt i ens lår. Det var ett bra jobb.

Det hände förhoppningsvis mer än så men jag minns det tyvärr inte. En lugn början på 00-talet verkar det i alla fall ha varit.

Antal sedda filmer: okänt