Sammanfattning av 00-talet – år 2009

På nyårsdagen såg jag och Fredrik de fyra Alienfilmerna. Hanna fick tyvärr lov att jobba det här året och började sitt eget filmmaraton lite senare på dagen.

Under våren köpte jag en ny hårddisk till min stationära dator då den gamla sedan länge varit i princip full och jag ville slippa hålla koll på det hela tiden. Det blev en disk på 2 TB vilket gjorde att jag då fick 360 gånger mer hårddiskutrymme i min dator än jag hade år 2000.

Även det här året åkte släkten på mammas sida på en 24-timmarskryssning till Åland. Det var kul att träffa alla igen. Det är annars inte så ofta nuförtiden.

För några år sedan så fick Fredrik ett boktips av sin kompis Jonathan som han förde vidare till mig och av någon anledning gick jag med på att köpa Ray Kurzweils The Singularity is Near. Det tog dock till 2009 innan jag gav mig på att läsa den. Jag fastnade ganska snabbt. Man kan säga att grundidén i boken är att den teknologiska utvecklingen inte är linjär utan exponentiell, d.v.s. utvecklingen går inte lika snabbt hela tiden utan hastigheten ökar (se t.ex. Moores lag) och det kommer märkas radikalt de närmaste årtiondena. Att det sker när det gäller datorer har nog de flesta redan märkt och jag har nämnt några av mina egna upplevelser av det i de här inläggen om mitt senaste årtionde. Men när fler och fler områden blir informationsteknologier så kommer det märkas även där, som t.ex. energiproduktion och medicin. Detta kommer förändra världen radikalt och mycket snabbare än människor normalt tror då vi gärna tänker linjärt. Den största insikten jag fått från det här (och egentligen även från t.ex. Aubrey de Greys forskning om att bota åldrande) är att det inte alls är säkert att jag kommer behöva dö eller att det till och med är troligt att jag inte kommer behöva det. Jag vet att det här är väldigt kontroversiellt och att man säkert låter ganska dum i mångas öron men jag tror att det dels beror på att man alltid har dött, att det varit något oundvikligt så därför har man ganska snabbt förlikat sig med tanken att det så småningom kommer hända en själv och det är svårt att sen omvärdera allt och våga ta steget att hoppas på ett alternativ, och dels på att de inte läst in sig ordentligt på området.

I april fyllde jag 30 år. Det var en bra födelsedag där jag fick uteslutande väldigt bra presenter.

I maj fick min morfar en stroke. Den var ganska allvarlig och han fick svårt att prata och röra på sig. Det blev dock bättre med tiden och det såg relativt bra ut som jag förstod det. Sen dog min mormor plötsligt i slutet av juli. Det kändes oväntat och jag var inte alls beredd när mamma ringde och berättade. Två veckor senare fick morfar en stroke till och dog någon dag senare. Ingen i min närhet hade dött tidigare och jag hade aldrig varit på en begravning och nu var det plötsligt två personer på en gång. Det blev en gemensam begravning och den var mycket jobbigare än jag trodde den skulle vara.

I augusti gjorde jag min andra ironman, Kalmar Triathlon igen. Det gick en dryg timme snabbare den här gången trots att jag tränat ganska lite. 53 minuter var på cyklingen och resten i växlingarna och på simningen (löpningen gick lite långsammare faktiskt).

En av mina födelsedagspresenter var en hemlig resa från Fredrik, Hanna och Per. Den visade sig gå till Skottland och blev helt annorlunda än någon resa jag gjort tidigare. Jag är väldigt nöjd med den. Vi hyrde en bil och åkte runt i nästan hela Skottland. Det är väldigt fint där.

Det var sagt att förra året skulle bli det sista året med kalenderkvällar i Uppsala men det kom att arrangeras sådana även det här året, om än på ett lite annorlunda sätt. Per och hans kusin Petter gjorde den egna julkalendern Dopp i grytan och det var väl där jag hade min största medverkan i år som Stor-Anders. För den intresserade så är jag främst med i avsnitten 1, 3, 16 och 17. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att spela in de där scenerna. Jag känner mig inte så trygg i skådespelarrollen riktigt och var väl inte så jättenöjd med min insats men i alla fall några verkar ha gillat den som tur var. På själva kalenderkvällarna var min medverkan nog den sämsta någonsin för att jag kände att jag inte ville försaka nästan allt annat i mitt liv i tre veckor som jag gjort de tidigare åren. Lite tråkigt för jag gillar att vara där men jag vill även hinna göra andra saker.

Nyårsafton firades med Per från jobbet, hans flickvän Sofie och hennes kompis Maria hemma hos Maria. Det var en jättetrevlig kväll med god mat och kallt firande vid tolvslaget.

Antal sedda filmer: 138

Sedda filmer:
Primer (2004)
Nu flyger vi ännu högre (1982)

7 reaktioner på ”Sammanfattning av 00-talet – år 2009

  1. På det sättet att tidigare så har jag alltid åkt till en specifik stad och stannat där hela tiden.

  2. Men är det ändå inte bättre att vara inställd på att faktiskt dö? Kommer du inte att bli lite besviken annars? Om jag får evigt liv ser jag nog det mer som en bonus. Det har ju mycket med planering att göra också. Vad mycket saker man kan skjuta fram om man utgår från att man aldrig kommer att dö (allt kommer ju att hinnas med liksom), och vad sur man skulle vara på sin dödsbädd. "Tusan också, det här hade jag INTE planerat!"

  3. Samma sak gäller ju ändå. Ska man inte leva varje dag som om det vore ens sista? Olyckor kommer säkert alltid att finnas. Det är ju inte så att man blir odödlig. Jag skulle nog dessutom säga att det är tvärtom ändå, att jag får lite mer bråttom att göra saker för de kommer förändras på sådana sätt att det vi gillar idag blir ointressant imorgon.

    Men till slut kommer man ändå bli tvungen att planera på längre sikt. Man kan t.ex. inte ha ett system där folk går i pension vid 65 om de normalt inte dör någon gång.

Kommentarer inaktiverade.